Orden som vapen
Barack Obama och Herta Müllers mästerliga retorik.
Bildmaterial
Barack Obama.
Herta Müller, lågmäld, saklig.
HUVUDLEDARE. George W. Bush kunde, begåvade talskrivare till trots, aldrig förmedla en helgjuten vädjan till den amerikanska nationen. Inte bara för att han saknade karisma (en egenskap man i övrigt ska se upp med), utan för att det fanns en osäkerhetens underton som väckte misstänksamhet och tvivel.
I Oslo talade fredspristagaren Barack Obama i bevingade ord, varav förvisso en del svävade en bra bit över verklighetens slagfält. Men oavsett vad man kan anse om de kreativa krafter som är honom behjälpliga med att utforma verbal slagkraft, är det slutligen ändå personens framtoning som är avgörande.
I Barack Obamas fall vill man gärna tro att hans retoriska färdighet resulterar i en realpolitik med fred i sikte. Även om vägen dit kan vara lång och fylld av uppoffringar. "Några kommer att döda, några kommer att dödas", som han underströk. Och han slog fast att det inte räcker med att hoppas, för ”tron att fred är eftersträvansvärd räcker sällan.” Tacktalet i Oslo går till historien som ett av de mest engagerande och skickligt presenterade sedan John F. Kennedys dagar.
Samma dag, i Stockholm, fick världen höra ord i ett helt annat tonläge. Lågmält, utan insmickrande utsmyckningar och utan predikantens medryckande rytmik. Herta Müller gav prov på en enastående förmåga att kortfattat beskriva individens svåra villkor i ett totalitärt system.
Mitt i allt denna färgsprakande ytlighet och till leda recenserade aftontoaletter, står en späd, svartklädd kvinna. Hon talar utan röstmässig förställning, med adress förtryckta människor i den brutala teokratins Iran. Hon pekar på de forna öststaternas – av EU accepterade – halvmesyrer till demokratiska strävanden samt Kina och Rysslands nödtorftiga skylande av repression i den nya ekonomins namn.
Hon framhåller att dessa regimer klär sig i "civilrättsliga överrockar", men att det inte förändrar något när det gäller bristerna. Och överrockar kan man snabbt lägga åt sidan.
Just i detta ögonblick påminns vi om att Nobelprisutdelningen även har en för mänskligheten betydelsefull funktion bortom ceremonier och tv-mässig högstämdhet. Bakom kulisserna framtonar en sällan skådad oas för litteratur och vetenskap. Här ges en rad skiftande och inspirerande exempel på vad människor med ihärdighet, nyfikenhet och civilkurage kan åstadkomma.
Herta Müller fick frågan om hon är en modig person. Nej, det är hon inte. Hon betonade att ett ställningstagande mot diktaturens hantlangare alltid är förenat med oerhörd rädsla och utsatthet. Just därför är hennes gärning värd både respekt och beundran. Och inte minst hennes tacktal är ett bevis på att hon är den mest värdiga litteraturpristagaren på mycket länge.
