Tillbaka till urtillståndet
Självförtroende saknas hos riksdagspartierna
Bildmaterial
Votering vid Sverigedemokraternas landsdagar i Ljungbyhed. Men det är ännu långt till valdagen...
HUVUDLEDARE. Kaos var det tillstånd som rådde innan världen fanns; kaos är också det tillstånd som kommer att uppstå om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen nästa år. (Även om allergikerna mot utländska influenser bland dem kanske snarare kommer att uppleva läget som ett Ginnungagap.)
Så lyder i alla fall den statsvetenskapliga analysen översatt till nyhetsrapportering. "Kaos att vänta i riksdagen", meddelar Svenska Dagbladet. "Sverigedemokraterna skulle kunna skapa kaos i riksdagen om väljarna gör partiet till vågmästare. Det är experter ense om."
Som akademiskt och medialt resonemang må detta äga sin riktighet, men alltför ofta har det också blivit de politiska partiernas analys. Lösningarna har blivit därefter: löften om totalt icke-samarbete med Sverigedemokraterna och till och med antydningar om eventuell blocköverskridande samverkan.
Svagheten med dessa planer är inte bara att de bekräftar den sverigedemokratiska självbilden av ett orättvist behandlat parti – visserligen ett parti som mot bakgrund av sin storlek får orättvist mycket medialt utrymme, men i alla fall.
Svagheten är också att de bygger på bristande tro. För det första tycks tron på det politiska systemet saknas. Om den svenska demokratin undermineras av ett parti med stöd av fem–sju procent av väljarna torde den vara en av världens mest underminerbara. Skulle så faktiskt vara fallet, är detta i sig ett större problem än Sverigedemokraterna i sig: som Ny demokrati visade på sin tid kan ett riksdagsparti till skillnad från Rom byggas på en dag.
För det andra verkar det saknas tro på väljarna. Trots att tiotals miljoner satsas på kampanjer finns det uppenbarligen en grupp väljare som inte bedöms mottagliga överhuvudtaget, och vars röster bedöms följa en annan logik än alla andras. Förlusten tas därför ut i förskott; frågan blir hur dess följder kan minimeras – en i sanning anmärkningsvärd fråga att syssla med för demokratiskt valda politiker.
Men det hör samman med att tron saknas på ett tredje område, nämligen när det gäller partierna själva. Och det är inte bara i tron på den egna politiska dugligheten som det brister, det är också i tron på den egna politikens innehåll, förnuftighet, verklighetsförankring och attraktionskraft. Partier med självförtroende hade utan att bekymras av hypotetiska scenarion kunnat sikta på den enda opinionsmätning som verkligen betyder något i sammanhanget, valet 2010.
Det hör förvisso till demokratisk anständighet att ange med vem man tänker sig regera. Men det vore också anständigt med lite mer tro på systemet, på väljarna och på de egna organisationerna – eller försök till åtgärder om misstron verkligen är befogad.
