Ett förändrat klimat
Bildmaterial
Under det gångna årtiondet blåstes det nytt liv i klimat- och miljödebatten.
KRÖNIKA. Mycket väsen för ingenting. Titeln på teaterpjäsen av Shakespeare skulle mycket väl kunna fungera som rubrik över en sammanfattning av klimattoppmötet i Köpenhamn. Alla världens ledare var där. Förväntningarna var högt ställda. Men det blev inget bindande avtal i syfte att hejda problemens framfart. Det blev en något urvattnad överenskommelse mellan några länder. Trots att det väl aldrig tidigare som just under detta gångna årtionde talats så mycket om klimat och miljö, och om hur människans sätt att leva hotar både djur och natur.
Debatten tog rejäl fart när USA:s förre vicepresident Al Gore lanserade sin film "En obekväm sanning" 2006. Han blev miljömissionären som fick en rejäl revansch för den presidentpost han snuvades på i valet år 2000. Gore, liksom FN:s klimatpanel IPCC, som består av flera tusen forskare, slog fast att det är människan som är orsaken till de klimatförändringar som nu pågår. Gore och IPCC fick för övrigt Nobels fredspris 2007. Den engelske ekonomen Nicholas Sterns rapport från 2006 bidrog också till att lyfta klimatfrågan. Han satte en prislapp på hur mycket klimatförändringarna kan komma att kosta och varnade för att de kan bidra till marknadsekonomins sammanbrott.
Detta sammantaget gjorde att klimat- och miljöfrågorna inte längre bara var miljöorganisationernas och miljöaktivisternas. På sina håll kritiserades IPCC-forskarnas slutsatser men deras hållning tog sig in i de politiska högsätena. Inte minst anammades den av länder som redan drabbats av klimatförändringarna, många av dem fattiga och små. Klimatfrågan blev stor i EU. USA:s nye president Barack Obama ansågs också ha en annan inställning än sin företrädare. Mer positiv till förnyelsebar energi till exempel. Men på Köpenhamnsmötet blev det tydligt att de två länder som står för de största koldioxidutsläppen i världen, USA och Kina, ännu inte är beredda att ta sitt ansvar fullt ut.
I Kina är det tillväxt som prioriteras. I den politiska retoriken talas det om miljösatsningar men att förbinda sig i ett avtal var de kinesiska ledarna inte intresserade av. I USA kämpar Barack Obama för att få en sjukvårdsreform på plats. Arvet från Bush, kriget mot terrorismen, tar också sin tid.
I Köpenhamn blev det också uppenbart hur stora motsättningarna är mellan de rika och fattiga länderna, mellan öst och väst, mellan nord och syd. Gamla oförätter lever i allra högsta grad. Nya likaså.
FN-sammanhanget är på ett sätt oerhört fantastiskt. Under dess tak kan alla samlas och alla får säga sitt. Men det är förmodligen naivt att tro att det ska vara så enkelt att komma fram till något som alla kan tänka sig att ställa upp på. Avtal på den här nivån riskerar att bli urvattnade och till inte förpliktigande.
Det viktiga är ju ändå att se till att det i dag finns en ökad medvetenhet om problemen. Nu gäller det att hålla debatten levande. Bara för att inte FN lyckats komma fram till ett avtal om hur alla ska göra hindrar det ju inte enskilda länder att fortsätta med miljöarbetet. Det hindrar verkligen inte EU från att hålla fast vid sina mål. På den internationella arenan kan EU bli en viktig aktör gentemot USA och Kina.
Men det handlar inte enbart om politiska beslut. Det handlar också om individuella val. 00-talet blev årtiondet då vi lärde oss ett ord som klimatsmart. Återvinning, lågenergiteknik, retro, ekologiskt, sopsortering, närodlat, second-hand är andra begrepp i tiden väl värda att ta med in i 10-talet.
