Ansvaret för den egna hälsan
Om inte kraftåtgärder sätts in, blir solidarisk vård åt alla snart en utopi, skriver Stig Bengmark, tidigare professor vid Medicinska fakulteten i Lund, nu gästprofessor vid Londons universitet.
DEBATT. Larmrapporterna duggar numera tätt. Det gäller inte bara "global warming" med alla dess problem, utan också, och kanske än mer, människors hälsa. Några exempel: En Londonbo dör varje timme i rökningsrelaterade sjukdomar. I USA har antalet registrerade Alzheimersjuka ökat med 43 procent på fem år. I samma land har antalet registrerade fall av autism ökat 10 ggr på femton år. 28 miljoner av Nordamerikas befolkning har diabetes, och antalet kommer att fördubblas inom 25 år. Antalet cancersjuka i världen ökar än snabbare och beräknas ha fördubblats till år 2020.
De ekonomiska konsekvenserna av denna utveckling är närmast svindlande. I USA kommer redan 2011 kostnaderna för sjukvård per individ och år slå igenom 10 000-dollar-vallen, och då utgöra cirka 40 procent av beräknad medelinkomst i landet. Idag kostar i USA till exempel diabetesvården 129 miljarder dollar (898 miljarder SEK), men den beräknas fördubblas till 2035.
Brittisk press rapporterade nyligen att det nationella hälsosystemets (NHS) kostnader för vård av alkoholrelaterade sjukdomar numera uppgår till 2.7 miljarder pund per år (31.5 miljarder SEK) . Man konstaterade också att kostnaderna i Storbritannien för vård av överviktiga på bara fem år ökat 360 procent.
1880 utgjorde i Nordeuropa cancer, hjärtkärlsjukdomar och lungsjukdomar ca 20 procent av sjukdomspanoramat, nu är det ca 70. Cirka 50 procent av global sjukdom och 60 procent av global dödlighet orsakas av kroniska oftast livsstilsrelaterade sjukdomar, och varje år dör mer än 35 miljoner på jorden för tidigt av denna orsak.
Åtminstone 80 procent av våra sjukdomar och lågt räknat 50 procent av all cancer har sin rot i livsstilen, och är i princip förebyggbar.
Det är sedan länge känt att sjukdom anhopas till vissa individer och grupper (clusters), en individ, en familj, en yrkesgrupp, en socialgrupp och så vidare drabbas oftare än andra. Upprepade utredningar pekar på en ca 60 procent ökad sjukligheten hos de med låg utbildning och små inkomster, något som också drabbar deras barn. Alla partier har sjukvård på sitt program men inget tycks ha hälsa. Inte ens partier som säger sig företräda underprivilegierade grupper tycks vara märkbart engagerade i dessa frågor!
Hälsa är inte gratis, det kräver dagliga hälsobefrämjande insatser. Samhället måste engagera sig på ett helt annat sätt än vad som sker idag. Hälso-utbildning måste bli en viktig del i skolutbildningen. Men också andra grupper måste engageras, inte minst folkrörelserna bland annat idrottsklubbar, kyrkor och pensionärsorganisationer. Men viktigast av allt, individen måste själv ta ansvar för sin egen hälsa. Utan det kan vården inte klara sina åtaganden!
Samhällets resurser är hårt ansträngda, och om inte kraftåtgärder sätts in, blir solidarisk vård åt alla snart en utopi. Det är inte helt givet att den som missbrukar sin hälsa, alltid skall kunna påräkna ett obegränsat och villkorslöst stöd från samhället. I USA ser man en tilltagande ovilja hos dem som aktivt jobbar på sin hälsa att obegränsat ställa upp för dem som missbrukar den – och denna inställning är inte långt borta heller i Europa. Avsaknad av egna hälso-främjande insatser från patienters sida frestar hårt på medkänsla och engagemang hos vårdens aktörer men också solidaritet från övriga medborgare/skattebetalare.
Stig Bengmark
professor
London-Höganäs
