Om detta borde vi tala
Sverige måste bestämma sig om försvarssamarbetet.
Bildmaterial
Försvarsminister Sten Tolgfors samtalar med journalister under den Natoledda flygövningen "Loyal Arrow" där nio länder samövade med utgångspunkt från - Luleå.
HUVUDLEDARE. I veckan drog det igång en debatt om att tiden närmar sig för en ny svensk folkomröstning om euron eller att vi åtminstone ordentligt bör utreda för och nackdelar med valutasamarbetet.
Sak samma gäller en svensk anslutning till Nato. I går inleddes Folk och Försvars årliga konferens i Sälen. Här kunde gott det övergripande temat ha varit hur vårt samarbete med Nato en gång ska landa. Vi är långt, långt inne i en samverkan där steg efter steg tas utan att partierna och regeringen tar ställning till helheten. Utvecklingen har pågått i flera decennier. Först med hemliga samtal, senare med rena överenskommelser, tekniköverföring, samövningar, satsning på vapen- och ammunitionsstandard, personalutbyte, underrättelseutbyte och så vidare. Sverige i dag något av en adjungerad medlem av Nato.
Precis som i frågan om euron vågar de största partierna inte sätta ner foten och säga att detta måste en gång för alla värderas och formaliseras.
I veckan tog en ytligt sett något udda konstellation till orda. Översten Ulf Henricsson och miljöpartisten Annika Nordgren Christensen ansåg i en debattartikel att Natomedlemskapet måste analyseras och debatteras öppet. Medborgarna ställs annars inför fullbordat faktum. De två är oense i sakfrågan, medlemskap eller ej, men överens om behovet av analys och debatt. Det borde inte vara svårt för de flesta att anslut sig till detta.
Det sorgliga med svensk försvars- och säkerhetspolitik är att partier och regering arbetar med dubbel bokföring. Medlemskap i Nato sägs inte vara aktuellt men steg efter steg tas i denna riktning. Dessutom gör vi oss på ett pinsamt sätt till släpvagn åt andra. Går Finland med i Nato blir det troligen klartecknet för såväl Socialdemokraterna som Moderaterna att förorda samma sak.
Det är möjligt att den politiska situationen är sådan att ett medlemskap inte är möjligt trots att de flesta av våra grannar och samarbetspartners i EU är medlemmar. Men då måste vi åtminstone formalisera det som nu sker genom någon sorts överenskommelse med Nato och regerings- och riksdagsbeslut som formulerar mål och begränsningar. Och allt detta i full öppenhet inför medborgarna.
Vi rör oss nu mot en nygammal inriktning av det svenska försvaret. Det blir åter fokus på hur vi ska kunna hävda vårt territorium, till exempel i den nya situation som uppstår i Östersjön med gasledningen och det ryska skyddet av denna. Här måste svenska intressen tillvaratas genom övervakning och militär närvaro, till sjöss och i luften men också på land genom nyuppsatta militära förband på Gotland. Samförstånd ska naturligtvis så långt möjligt sökas med Ryssland men självfallet primärt med stater där vi redan har en stor intressegemenskap. Det gäller till exempel Danmark, Norge, Tyskland, de baltiska staterna och Finland.
Allt detta sätts på sin spets om vi utreder en svensk anslutning till Nato. Sett från medborgarnas synpunkt är detta faktiskt, oavsett utgången som blir beroende av de fakta som framkommer, ett demokratiskt anständighetskrav.
