Tyvärr ingen valfråga

Folklig förankring i försvarspolitiken viktigare än någonsin.

Både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin var på plats i Sälen i går för att diskutera försvars- och säkerhetspolitik.

Statsministern försöker i elfte timmen förklara hur dagens svenska försvar ser ut. Byggt på bland annat en insatsstyrka som 2014 ska bestå av 50 000 män och kvinnor, och inte som tidigare på en allmän värnplikt. Nu är det samarbete som gäller. I Norden, i EU och med Nato. De svenska soldaterna kan operera både i vår närhet, men likväl långt borta, som i Afghanistan. Reinfeldt konstaterade också att det för första gången på länge råder ordning i försvarets ekonomi.

Oppositionsledaren Mona Sahlin har egentligen inte så mycket att invända mot allt detta. Det rödgröna samarbetet ställer upp på samarbetslinjen men poängterar starkare den militära alliansfriheten. Inte ens Vänsterpartiet har något emot den solidaritetsklausul som nu gäller i EU efter godkännande av Lissabonfördraget. Den som säger att ett EU-land måste ställa upp för ett annat vid en katastrof eller ett anfall.

Men om Afghanistan råder det delade meningar i det rödgröna lägret. Vänsterpartiet håller fast vid ett omedelbart tillbakadragande av de svenska trupperna. Här måste oppositionen komma överens under våren för att ge ett trovärdigt intryck.

När det gäller värnplikten har både S och V varit tveksamma till avskaffandet, och utlovar en översyn av systemet vid en valseger. Det är en försiktig utsago och närmast ett godkännande av det beslut som regeringen tagit.

Intrycket är alltså att det råder ganska stor enighet över blockgränsen om det mesta vad gäller försvarets utveckling – eller avveckling, som somliga ser det. Frågan är däremot om det svenska folket hängt med. Den folkliga förankring som tidigare fanns via den allmänna värnplikten, på den tiden som en majoritet av männen gjorde lumpen, har försvunnit. Borta är också många regementen och försvarsanläggningar. Vi märker helt enkelt inte av den svenska militären längre på hemmaplan.

Det är inte så säkert att engagemanget för försvars- och säkerhetspolitiken var så mycket större då. Men genom att många blev inblandade, oavsett om de ville eller ej, hölls på ett sätt frågorna levande. Nu krävs det mer av politikerna i form av pedagogisk skicklighet när de debatterar försvars- och säkerhetsfrågor. Frågan har blivit abstrakt.

Det är kanske därför som den diskuteras förhållandevis sällan, åtminstone i breda och folkliga sammanhang, och utanför kretsen av den närmast berörda. Och att det svenska försvaret kunnat genomgå en så stor förändring nära nog i det tysta.

Ett folkligt engagemang och en folklig förankring är dock lika viktiga nu. Inte minst om vi ska vara solidariska med andra EU-länder och komma till deras undsättning när så behövs. Men det lär knappast bli en valfråga.

Lotta Hördin
lotta.hordin@hd.se 042-489 90 61