Tyngden är inte allt
Bildmaterial
Påstående med diskutabel täckning: Malmström står bakom tron på Europa, men gör andra?
ANDRALEDARE. Det berättas om George Shultz, Reagans utrikesminister, att han brukade be nyutnämnda amerikanska ambassadörer att peka ut "deras" länder på en jordglob. När någon av dem pekade ut landet han eller hon skulle bli sänd till, snurrade Shultz globen, pekade istället på USA och sa: "Nej, det här är ditt land."
Om EU-kommissionärskandidaten Cecilia Malmström lider av liknande desorientering framgick det i alla fall inte vid gårdagens utfrågning. Men man kan undra hur det står till med förväntningarna bland hennes före detta väljare. Ses hon som en företrädare för EU, eller som Sveriges röst i den europeiska politiken?
Uppenbarligen är den andra uppfattningen inte helt ovanlig. "Nu blir Cecilia en representant för Sverige", sa partikamraten Jan Björklund, och hans regeringskollega Fredrik Reinfeldt talade om behovet av ett område med inflytande över lagstiftningen. Också analysen följde maktprincipen. Får hon, undrade man, en tung post? Dagens Nyheter, till exempel, frågade sitt politiska orakel vad valet skulle innebära för Sveriges inflytande i EU. (Svaret blev att det "verkar som att regeringen accepterat att den svenska kommissionären inte kommer att få någon av de tyngsta portföljerna".)
Såvida Malmström tar sig igenom proceduren, vilket bulgariska Rumjana Zjeleva inte gjorde, ska hennes insats som kommissionär så småningom recenseras, och också då lär inflytandeprincipen komma till användning.
Skulle hon ur detta perspektiv lyckas är det emellertid ett lika stort problem som om hon skulle misslyckas. Uppdraget är att verka för unionens gemensamma bästa, inte Sveriges egna intressen. Om Malmström utvärderas efter vad hon har gjort för Sverige blir såväl gratulationerna som besvikelsen missriktade.
Förmodligen finns det liknande tendenser i alla medlemsländer. "De nationalistiska tankefigurerna tog över och fortsätter alltjämt att förfölja EU", skrev Brysselkorrespondenten Rolf Gustavsson nyligen. Men i Sverige torde de vara extra framträdande. Svenskar på viktiga internationella poster har setts som ett tecken på kollektiv förträfflighet, inte som ett resultat av individuella prestationer – man kan till exempel tänka på Dag Hammarskjöld eller Margot Wallström.
Därför behövs det inte ens några specifikt svenska frågor som representanten ska driva: inflytandet är sitt eget mål. Som gårdagens utfrågning visade har Malmström betydligt viktigare utmaningar framför sig än att utvidga den svenska inflytandesfären. Migrationspolitik och bekämpning av terrorism är inte bara vad hon har kallat "klockrent gränsöverskridande" angelägenheter, de är också angelägna angelägenheter. Till skillnad från frågan om huruvida posten är tillräckligt tung.
