Ont när bubblor spricker
ANDRALEDARE. I veckan firade demokraten Barack Obama ett år som USA:s president. I veckan fick också traditionellt demokratiska Massachusetts sin förste republikanske senator på 31 år: Scott Brown.
Detta är i sig tillräckligt uppseendeväckande – ungefär som om Kiruna skulle få ett moderat kommunalråd ett år efter en jordskredsseger för vänstern. Till på köpet förlorar demokraterna nu sin kvalificerade majoritet i senaten, och får därmed ännu svårare att genomföra sin politik.
Men i väljarundersökningarna finns det också en mängd intressanta detaljer. Brown vann bland medelinkomsttagare (vilket i sammanhanget innebär årsinkomster upp till 100 000 dollar), medan demokratin Martha Coakley vann bland låg- och höginkomsttagare. Brown fick också fler röster bland mittenväljarna. Till och med på motståndarsidan röstade en del på honom: inte mindre än 22 procent av demokraterna valde Brown framför sin egen kandidat. Den relativt okände Brown ställde upp som anti-Washingtonkandidat. Han kom från ingenstans, utlovade "förändring" och vann.
Det var med andra ord uppochnervända världen. Men också mycket annat har vänts upp och ner för Obama, och en del rentav mot honom. Han profilerade sig som krigsmotståndare och fick Nobels fredspris, men har nu trappat upp ett krig som inte visar några tecken på att ta slut. Den allmänna sjukvårdsförsäkringen, som var central för Obamas framtoning, har blivit ett opinionsmässigt sänke: 56 procent är emot den enligt opinionsmätaren Rasmussen, och bara hälften av Coakleys väljare var starkt positiva till den. Obama vann på sitt vinnande sätt, men har sedan misslyckats med just kommunikationen.
På område efter område har också resultaten uteblivit: klimatmötet i Köpenhamn kunde inte räddas, arbetslösheten är fortsatt hög och fångarna sitter kvar i Guantanamo.
Men kunde det egentligen ha blivit annorlunda? Förväntningarna på Obama var så omåttligt höga, både i förhållande till hans person och i förhållande till vad som är genomförbart i politiken, att de aldrig skulle kunna infrias. Väljare av vitt skilda slag projicerade sina fantasier på Obama, och Obama i sin tur bidrog med engagerande men orealistiska löften om en ny sorts politik där tidigare motsättningar på något sätt var överbryggade. Det var, för att låna ett begrepp från ekonomins värld, en bubbla.
Nu, däremot, verkar såväl väljare som president befinna sig under tillnyktring. Man kan inte vänta sig allt eller kanske ens särskilt mycket av en enskild politiker, och det går inte att som under en kampanj tillmötesgå allas önskemål. Valförlusten i Massachusetts är helt klart krisartad för Obama. Men som hans stabschef Rahm Emanuel har sagt: "Man får inte låta en ordentlig kris gå till spillo."






