Växthuseffekt tillräckligt belagd
En vanlig källa till missförstånd i klimatdebatten är att variationer som sker med korta tidsmellanrum övertolkas, skriver Magnus Westerstrand, doktorand i geokemi.
Bildmaterial
Demonstration utanför ett IPCC-möte i Valencia, Spanien.
DEBATT. Under rubriken "Klimatets två sanningar" (HD 18 januari) kommer meteorologen Bertil Larsson den 18 januari med en rad felaktiga påståenden om klimatforskningen och IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change). Felen är för många för att det ska vara möjligt att bemöta alla, men här kommer några exempel.
Till att börja med är IPCC:s uppgift inte, som Bertil Larsson påstår, att påvisa att det verkligen är människan som förändrat klimatet. Uppgiften är att ta fram så bra vetenskapligt underlag som möjligt för att beslutsfattare ska kunna ta bra beslut. Huvuddragen i IPCC:s rapporter stöds dessutom av alla vetenskapliga akademier i hela världen som har uttalat sig i frågan.
Bertil Larsson virrar sedan till det när han hävdar att koldioxiden bara står för cirka en procent av växthuseffekten. Denna siffra är gripen ur luften och har inget vetenskapligt stöd. Dessutom omöjliggör den hans påstående om att en fördubbling av koldioxiden i luften skulle bidra med en temperaturökning av en grad.
Koldioxid är självfallet inte den enda växthusgasen, men den är den mest relevanta att diskutera. När koldioxidhalten i luften stiger medför det en högre temperatur och denna högre temperatur ger sedan mer vattenånga som också höjer temperaturen. Det finns flera sådana återkopplingar på en förhöjd koldioxidhalt och när forskarna räknar med dessa kommer de fram till att temperaturhöjningen troligen ligger mellan 2–4,5 grader Celsius för en fördubbling av koldioxidhalten i luften.
En vanlig källa till missförstånd i klimatdebatten är att variationer som sker med korta tidsmellanrum övertolkas. Ett exempel på det är när Bertil Larsson hävdar att isen i Arktis växer till igen efter 2007. Den långa trenden över många är att isen kraftigt minskar.
Sedan hävdas det direkt felaktigt att isen i Arktis tenderar att bli tjockare. Nasaforskaren Ron Kwok publicerade nyligen satellitdata som visar att isens tjocklek blivit mindre de senaste åren.
Att Arktis is smälter bidrar helt riktigt inte mycket till havsnivåhöjningen, det är främst smältande glaciärer bland annat på Grönland som står för detta. När IPCC i sin rapport räknade på hur mycket havet kan tänkas stiga kom man i sitt värsta scenario upp till nästan 0,6 meter som övre gräns. Havsnivån är beroende av så kallade dynamiska effekter som är svårberäknande. IPCC lämnade dessa effekter helt på grund av detta vilket gjorde att siffrorna man tog fram mest troligt låg i underkant. Men efter IPCC:s rapport har det publicerats vetenskapliga artiklar som pekar på att i fall man räknar med dessa dynamiska effekter kan havsnivån stiga med runt 1 meter. Det är dock viktigt att komma ihåg att hur mycket havsnivån stiger är beroende på av hur mycket växthusgaser vi människor släpper ut.
Växthuseffekten och dess konsekvenser är utredda nog för att man ska kunna konstatera att det är bäst vi agerar nu för att mildra den pågående globala uppvärmningen
Magnus Westerstrand
Doktorand i geokemi, skribent på bloggen uppsalainitiativet
