Bistånd som gick upp i rök
Bildmaterial
En palestinier bär mjölsäckar som är en del av biståndet till Gaza och Västbanken.
UTBLICK. Att politiker sågar sina egna insatser och ifrågasätter sina egna pastorat tillhör inte precis vanligheterna. Men Gunilla Carlsson kom i alla fall ganska nära när hon efter 1000 dagar som biståndsminister skrev att hon ställde sig frågan i vilken utsträckning det egentligen är möjligt att leva upp till ansvaret för att dessa pengar alltid används rätt och alltid gör nytta. Som biståndsminister måste hon, fortsatte hon, veta att biståndet i sin helhet leder till utveckling.
Biståndspolitik är nu inte området där valen avgörs, så det blir ingen politisk katastrof om det skulle visa sig att det inte går att veta vad pengarna egentligen åstadkommer. Det finns också i detta sammanhang, liksom i privatpersoners stöd till hjälpverksamhet, ett visst inslag av sinnelagsetik: inställningen, hållningen och avsikterna är viktigare än konsekvenserna.
Men det handlar ändå om en hel del pengar (drygt 90 miljoner kronor om dagen), så det vore skada om den av Carlsson utlysta debatten avtynade och ännu värre om inga faktiska förändringar genomfördes. Det gäller kanske i synnerhet biståndet till Västbanken och Gaza, det som ibland kallas Palestina. Jämfört med andra konfliktområden är dessa synnerligen väl försedda när det gäller bistånd från omvärlden. Under 2008 satsade enbart Sverige en halv miljard kronor.
Tveklöst har det med dessa miljoner åstadkommits mycket som har varit nödvändigt för att inte säga livsviktigt. Men kan man, som biståndsministern uttryckte det, på ett övertygande vis leda i bevis att biståndet i sin helhet verkligen bidrar till fattigdomsbekämpning, frihet och framsteg? Det blir svårare. Den enskilt största posten i det svenska biståndet under 2008 var humanitärt bistånd (drygt 160 miljoner), den allra mest elementära formen av bistånd. Det bekämpar visserligen fattigdom, men leder knappast till frihet och framsteg av varaktig art. Med andra ord: man bekämpar symptomen, men lämnar orsakerna därhän.
Och en hel del av det svenska biståndet har därtill bokstavligen gått upp i rök. Sverige satsade på infrastruktur, skolor och kliniker i Gaza, vilket visade sig vara ett högriskprojekt – mycket skadades eller förstördes under Gazakriget. Den svenskfinansierade Al-Qatan School for Music, till exempel, totalförstördes. Det största hotet mot ett effektivt bistånd är förekomsten av korruption i miljöer där biståndet verkar, skrev biståndsministern, men också förekomsten av krig är ett hot att räkna med. Den uppenbara risken är att investeringar omintetgörs eller måste upprepas.
Mot detta hot hjälper knappast mål- och resultatstyrning särskilt långt – krig har en tendens att välta system och planer över ända. Vad som åtminstone skulle verka logiskt vore samordning av biståndspolitiken med all annan politik som förs av Sverige och kanske ännu mer EU – utrikespolitik, säkerhetspolitik och handelspolitik. När du ger allmosor, låt då inte vänstra handen veta vad den högra gör, heter det visserligen i Bergspredikan. Men resultatet blir inte bara ett lätt schizofrent intryck, det blir också ett stort mått av ineffektivitet. Det är inte att ta ansvar gentemot svenska skattebetalare och ännu mindre gentemot vars liv biståndet var tänkt att varaktigt förbättra.
Daniel Braw
Jerusalem
dbraw@yahoo.se
