Världens viktiga frågor
Sverige måste inse sin nya roll och agera utifrån den.
Bildmaterial
Carl Bildt blev stundtals hårt angripen men försvarade sin utrikesdeklaration.
HUVUDLEDARE. Regeringen vill tala med omvärlden via EU. Carl Bildt betonade detta starkt när han i går la fram utrikesdeklarationen i riksdagen.
En riktig och logisk utveckling av EU-medlemskapet. Inte minst i en värld där det skett en maktförskjutning och USA är mer intresserat av Kina, övriga Asien och Afrika än Europa.
Oppositionen tonar i sin gemensamma utrikespolitik ned EU och lägger tyngdpunkten på samarbetet med länder i vårt absoluta närområde.
Båda blocken har dock i huvudsak accepterat att Sverige numera varken är neutralt eller så särskilt alliansfritt. Frågan är om det svenska folket hängt med?
Sedan Berlinmuren föll för 20 år sedan och Sverige 1995 blev medlem av EU har både omvärlden och vårt eget förhållande till den förändrats drastiskt. Men resultatet av förändringarna har inte uppmärksammats särskilt mycket. Ta till exempel konsekvenserna av vårt medlemskap i Partnerskap för fred, som fört oss väldigt nära Nato.
Ett Nato som också förändrats. En gång präglat av terrorbalansen som efter andra världskriget rådde mellan USA och Sovjetunionen. Nu är flera länder i den forna Warzawapakten med i Nato – och EU. Det kan knappast ha undgått Socialdemokraterna. Deras utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin valde ändå i gårdagens riksdagsdebatt att anklaga Bildt för Natofjäsk. Det är väl ändå till att ta i.
Frågan om ett formellt medlemskap är likväl en het politisk potatis. Och bör så vara. Det är inte bra att de stora förändringarna i utrikespolitiken, och därmed i försvarspolitiken, inte debatterats mer. En eventuell Natoanslutning måste föregås av en bred diskussion och förankras väl. Alliansen är dessutom splittrad i frågan. Folkpartiet vill gå med. De tre övriga vill avvakta. De rödgröna säger definitivt nej. Frågan kan bara avgöras under stor politisk enighet.
Och de rödgröna är splittrade när det gäller EU. Vänsterpartiet har kvar utträdeskravet. Samma läge gäller Sveriges militära närvaro i Afghanistan. Vänsterpartiet vill att soldaterna ska åka hem, medan Socialdemokraterna och Miljöpartiet försvarar ett tidsbegränsat deltagande. Folkpartiet avviker från alliansens hållning genom att vilja skicka ytterligare soldater till Afghanistan.
Men innebär EU-medlemskapet att Sverige inte kan driva en egen utrikespolitik? Vi kan inte obstruera mot tagna beslut i EU, men vi kan påverka innan beslut tas. Ett stärkt samarbete med de nordiska EU-länderna blir en viktig förutsättning för detta. Vi kan, och bör, diskutera närvaron i Afghanistan. En aktiv biståndspolitik där kvalitet och långsiktighet ska vara ledstjärnor kan utvecklas och förbättras. Sveriges erfarenheter av förhandlingar, medling och kompromisstänkande bör utnyttjas i större utsträckning. Vi ska vara aktiva som land också på den utrikespolitiska arenan.
