Den ständiga fiendeskapen
Bildmaterial
Palestinska ungdomar kastar sten på en israelisk polisbil vid oroligheter i ett flyktingläger i östra Jerusalem.
UTBLICK. I Selma Lagerlöfs roman Jerusalem försöker den gamla engelskan miss Hoggs, som hade bosatt sig i Jerusalem för att "det inte fanns något ställe i världen där det hände så mycket besynnerligt och upprörande", förklara varför det inte kan bli fred och enighet i staden. Den nytillkomna mrs Gordon från USA som hade begett sig till Jerusalem just för att lära människorna enighet hänger inte riktigt med. "Vi kan inte förstå varför det ska var nödvändigt för människorna att leva i ständig fiendskap just i den här staden", säger hon.
Obegripligt må det vara, men den ständiga fiendskapen fortsätter. Den rentav intensifieras. "Många i regionen och omvärlden förstår inte att situationen i Jerusalem inte är statisk, utan att den blir alltmer spänd och splittrad", står det i en ny rapport om staden från den brittiska tankesmedjan Chatham House. "Misslyckas man med att nå en överenskommelse om Jerusalems framtid på kort till medellång sikt kommer det att medföra stora kostnader för alla inblandade."
Miss Hoggs förklaring till fiendskapen i staden var den fundamentala motsättningen mellan de olika gruppernas anspråk. "Vad är det för slags människor, som bor här? De är antingen muhammedaner eller judar eller kristna", säger hon. Något liknande gäller idag: Israel gör anspråk på staden som landets eviga och odelade huvudstad, samtidigt som tanken är att den framtida palestinska statens huvudstad ska vara östra Jerusalem.
Dessa anspråk hävdas emellertid inte bara i förhandlingar, utan högst konkret. Mer än två tredjedelar av de israeliska bosättarna bor i det så kallade stor-Jerusalem, och antalet kommer inte att minska. Utöver själva bostäderna finns det en avancerad infrastruktur med ett särskilt vägnät som talar sitt eget språk. "Detta komplicerade system kommer att göra det väldigt svårt att dela Jerusalem i två fungerande huvudstäder", skriver rapportförfattarna Mick Dumper och Wendy Pullan.
Men projektet har inte heller lett till att en fungerande huvudstad har uppstått. Av det starka och återintegrerade (staden delades mellan Israel och Jordanien 1949-1967) Jerusalem som var tänkt har det inte blivit något. Staden är fortsatt fragmenterad – invånargrupperna lever ett slags parallella liv – och den upplevda säkerheten är sådan att israeliska företag ogärna levererar till östra Jerusalem. För unga, sekulära israeler framstår Tel Aviv som mer attraktivt. Det finns ingen israelisk stad som är fattigare än huvudstaden: 2007 levde 34,5 procent av Jerusalems familjer i fattigdom, att jämföra med 18,2 procent i Haifa och 12,1 procent i Tel Aviv. Det är inte ägnat att förvåna. "Få om några fysiskt delade städer har någonsin blomstrat", som Chatham House-rapporten uttrycker det.
I vissa områden är fattigdomen naturligtvis större än i andra. I östra Jerusalem – med undantag för bosättningarna – fungerar basala verksamheter som sophämtning och vägunderhåll "sporadiskt eller inte alls". Arbetslösheten är hög och framtidsutsikterna dystra. Ur sådana förutsättningar växer knappast den enighet och fredlighet som mrs Gordon och välmenare i hennes efterföljd har hoppats på.
Daniel Braw
Jerusalem
dbraw@yahoo.se
