De modiga som tar de största riskerna
UTBLICK. Satsa inte era pengar på bingolotter. Satsa dem på Oscars-galan. Meryl Streep har blivit nominerad för 16:e gången – ett rekord – men årets troligaste vinnare heter Anders Østergaard.
Eller kanske det är bättre att säga att årets vinnare kommer att bli de modiga burmeser danskens dokumentärfilm handlar om. Burma är inte precis ett land där det är säkert att protestera mot regeringen, men 2007 vågade folk visa sitt missnöje med att statens beslut att upphäva bränslesubventionerna.
Bränslesubventioner, en bagatell, kan man tänka, men folkliga uppror börjar ju ofta med någon till synes marginell fråga. Så skedde också i Burma, där rödklädda munkar tog ledningen i allmänna protester mot militärjuntan. Fast man riskerar livet genom att yttra missnöje med generalerna som har styrt landet sedan 1962 vågade tiotusentals människor ansluta sig till munkarna i vad som blev känt som saffransrevolutionen (efter färgen på munkarnas kläder).
Revolution och revolution: någon förändring blev det inte i det isolerade landet. Demonstrationsledarna sitter fortfarande i fängelse. Människans kanske ädlaste ögonblick är dock när hon riskerar för ett mål som på grund av ondskan i samhället i praktiken är ouppnåeligt. Historien har många sådana hjältar, vars liv deprimerande ofta har slutat med avrättning: Warszawa-upproren, 20 juli-attentatet mot Hitler, dissidenterna bakom järnridån. De flesta av dessa modiga kämpar koms inte längre ihåg – det är för obehagligt att tänka på deras uppoffringar när man själv inte skulle ha vågat göra något – men just genom att offra sig har de banat väg för det godas seger över ondskan. Tänk hur Tyskland skulle se ut om inte en enda tysk hade försökt bli av med Hitler.
Demonstranterna i Østergaards film, Burma VJ, vet också att de inte kommer att vinna. Hjältarna är de medborgare som med små videokameror och under enorma risker filmar demonstrationerna. Inspelningarna smugglades sedan över gränsen så att omvärlden kunde se vad som pågick i Burma, och burmeserna själva kunde se videosnuttarna när de sändes via satellit. Tack vare de utomordentligt modiga videojournalisterna vet omvärlden åtminstone om demonstrationerna och juntans brutala reaktion – till skillnad från liknande demonstrationer 1988, som brutal slogs ner utan att vi icke-burmeser egentligen visste om att de hade ägt rum. "Jag vill kämpa för demokrati", säger en demokratiaktivist i Burma VJ. "Men vi måste göra en längre plan. Vi kan inte gå ut på gatorna igen och bli skjutna för vi har inga människor kvar som kan dö." Demonstranterna 1988 var så modiga, men ibland känns det som om de dog för ingenting.
Förmodligen känner 2007 års demonstrationsledare att de sitter i fängelse för ingenting. Juntan håller fortfarande Burma i järngrepp. De fängslade kan trösta sig med att de kommer att segra i det långa loppet, precis som gulagarkipelagens och Gestapos fångar kunde trösta sig med denna förvissning. Men kommer någon (utom Østergaard i sitt Oscars-tacktal) att tacka dem? Nej. Precis som alltid kommer alla att låtsas att de själva hela tiden också var emot regimen.
Elisabeth Braw
London
elisabeth.braw@gmail.com
