Pirater utan vind i seglen
Piratpartiet måste ha ny fildelningsdebatt för att lyckas.
Bildmaterial
Christian Engström, pirat som åkte till EU-parlamentet Bryssel och som det snabbt blev tyst kring.
HUVUDLEDARE. Att starta ett politiskt parti är förhållandevis lätt. Att ta sig in i de beslutande politiska församlingarna är svårt. Och att komma ända till riksdagen är en prestation som kräver uthållighet, hårt arbete och tålamod. Sedan gäller det dessutom att överleva ännu ett val.
Det har funnits ett antal kometer, snabbt uppflammande men också relativt snabbt slocknande, på den svenska politiska himlen. Ny demokrati kom på 90-talet från ingenstans och blev ett medelstort riksdagsparti, dock med snabbt bäst-före-datum. EU-motståndet bar Junilistan till Bryssel där den snart tynade bort. Gemensamt för dessa partier var att de hade kända eller populistiska ledare.
I förra årets EU-val gjorde Piratpartiet om Junilistans bravad. Man fick (med Lissabonfördraget) två platser i EU-parlamentet. Friheten på nätet och ett anlopp på politiska övervakningsambitioner låg i hög grad i tiden. Piratpartiets timing var perfekt.
I valyran lovade ledarna en repris i valet 2010. Och nu är vi snart där. Men partier av den här typen byggs uppifrån och ner. Organisationen ute i landet är minst sagt tunn. Piratpartiet ställer bara upp i ett tjugotal av landets 290 kommuner. I nordvästra Skåne handlar det om Helsingborg och Åstorp.
Inom partiledningen är man medveten om problemen i lokalvalen. Därför framställs det som att man känner sig för och samlar erfarenhet.
Fokus är alltså på riksdagsvalet.
–Vi grundades som ett riksdagsparti, vi är ett riksdagsparti och i höst kommer det att vara väldigt tydligt exakt hur mycket riksdagsparti vi är, säger partiledaren Rick Falkvinge.
Partiprogrammet är smalt. Man vill stå för rätten till privatliv och rätten att kommunicera fritt. Framgången vann man i betonandet av friheten när partier och musikbolag försökte hävda upphovsrätten i den nya världen på nätet. Ungdomarna fann i Piratpartiet dem som tog till sig deras argument.
Sedan dess har det varit tyst kring partiet. I Bryssel finns inget utrymme för några piruetter som väcker uppseende. Det blir till att luta sig mot andra, precis som man tänker sig i lokalpolitiken. I några få profilfrågor ska man så vara kompromisslös.
Problemet för partiet är att man behöver konkreta frågor som FRA-debatten och fildelningen att hänga upp sina ståndpunkter på. Att det ska bjudas på sådant fram till valet verkar inte troligt. Övriga partier har gjort sin analys av hur svårt det är att i allt det nya försöka hävda gamla värderingar,
Bjuds inte Piratpartiet upp av omständigheterna eller osannolika utspel av alliansen lunkar man mot ett val där det som bäst kan bli en eller annan procent. Rick Falkvinge och hans medarbetare har inte Bert Karlssons, Ian Wachtmeisters eller Nils Lundgrens personliga potential och mediala fingerfärdighet. Och svårigheterna att ställa upp ute i kommunerna visar att man, till exempel till skillnad från Sverigedemokraterna, inte har en fungerande partiorganisation.
