Vapenskrammel om avtalet
Men grundtipset är att det blir uppgörelse utan konflikt.
Bildmaterial
HUVUDLEDARE. Det har sedan en tid mullrat bakom horisonten i den svenska avtalsrörelsen. Och i helgen drog ovädret närmare. Industrifacken avvisade det senaste budet och började rusta för konflikt.
Det senaste budet låg på rekordlåga 0,7 procent. Fackens bud är 2,6 procent.
Talet om konflikt från fackligt håll fick ut Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström på banan. Han är missnöjd med tonläget. Svensk industri befinner sig fortfarande i djup kris. Och då talar facket om konflikt, säger Bäckström.
LO-ordföranden Wanja Lundby Wedin tycker att Bäckström går över gränsen för god förhandlingsetik. Topparna hos respektive parter ska hålla sig på mattan medan förhandlingsfolket så att säga gör sitt.
– Man går inte ut i media och gör ned den andra parten, det skapar bara ilska, säger hon.
Allt detta hör till förhandlingsliturgin. När det kärvar till sig tas brösttonerna till gentemot motparten.
Årets avtalsrörelse är inte bara ovanligt omfattande utan även rejält komplicerad. Facket kan med fog säga att man tagit stort ansvar för att dela bördorna. Man har gått ner i arbetstid och avstått från löneökningar. Arbetsgivarna hänvisar naturligtvis till att många företag gått och går på knäna i den värsta kris som vi upplevt i efterkrigstiden. Inte minst verkstadsindustrin har drabbats mycket hårt.
Parterna måste finna en lösning som något floskulöst uttryckt kan betraktas som ansvarfull i det heliga samhällsperspektivet där vår konkurrenskraft mot omvärlden och annat vägs in. LO:s medlemmar är säkert införstådda med att man inte kan skörda frukterna av något rekordår. De allra flesta har känt av krisen ute på arbetsplatserna. Men man kan förståligt nog inte acceptera att man blir i stort sett lottlös centralt. Förra årets uppställning i form av tidsnergång och annat har ett pris.
Arbetsgivarna reagerar mot fackens försök att styra utnyttjandet av bemanningsföretag. Facket kräver att inhyrd personal inte ska få användas för att kringgå den uppsagdes rätt till återanställning. Rent principiellt ser arbetsgivarna detta som en inblandning i rätten att leda verksamheten. Men reellt borde frågan inte vara alltför svår att lösa. Svarar den uppsagdes kompetens mot arbetsuppgiften är det trots allt en lösning som även många företag föredrar. Vederbörande kan ju företaget och inskolningstiden blir noll.
En konflikt när industrin och samhället ska återta kraft efter ett förlorat år vore naturligtvis förödande. Det inser parterna. Grundtipset är därför att det kommer att lösa sig även denna gång. Men troligen måste det till varsel och annat innan vi är där. Beredskapen är nu in alla händelser höjd och förhandlingsdelegationer inkallade.
