De har förstått att det inte kommer att bli det avtal som de hoppats på. Kanhända inser de också något annat, något mycket större.
Bildmaterial
Årets bild beskriver mer än uppgivenheten vad gäller sakfrågan på klimatmötets sista dag.
KRÖNIKA. DEN HAR LEGAT PÅ mitt skrivbord ett tag. Bilden ni ser ovan. Jag har tittat på den flera gånger. Scanpixfotografen Henrik Montgomery fick komma in i maktens annars så slutna rum under den sista skälvande dagen på klimatmötet i Köpenhamn. Han tar en bild som inte handlar så mycket om klimat utan mer om att en maktförskjutning håller på att äga rum. Kanske gör bilden så starkt intryck på mig för att jag själv var i samma hus den dagen och gick där och väntade tillsammans med resten av världen. Det var i alla fall så det kändes.
Journalister hängde vid dörrar och trappor i väntan på att åtminstone få se en glimt av Barack Obama. Han som i sista stund kom till Köpenhamn för att få ett avtal på plats. Fast vi hade redan på känn att så skulle det inte bli. Hela delegationer låg däckade och halvsovande i sofforna på Bella Center. Det skämtades om att lite växthuseffekt inte suttit så dumt i alla fall eftersom vintern hade börjat fatta sitt grepp om Danmark.
I väntan på politikerna från USA, Kina, Brasilien, Indien och EU gick vi på presskonferens med Irans president. En spänd tillställning med hans egna livvakter strategiskt utplacerade och stelt stirrande ut över media. Senare till en mera uppsluppen föreställning med ledarna från Venezuela och Bolivia. En påminnelse om nya maktcentrum i världen.
VI VET HUR DET GICK. Eller rättare sagt hur det inte alls gick den väg som Danmark och EU räknat med. Bilden från rummet där EU:s ledare och USA:s president möts är talande. Obama står upp i mitten. Han är trots allt ledare för en stormakt. Europas ledare ser minst sagt slagna ut. De lyssnar på den danske värden, statsminister Lars Løkke Rasmussen. Men det är inga glada miner. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, Tysklands Angela Merkel, Sveriges Fredrik Reinfeldt, Frankrikes Nicolas Sarkozy och Storbritanniens Gordon Brown har förstått att det inte kommer att bli det avtal som de hoppats på. Kanhända inser de också något annat, något mycket större: det är inte längre USA och Europa som dikterar villkor och styr och ställer på vår jord.
Eller som Göran Persson uttryckte det i en intervju i Sydsvenskan i februari: " I Köpenhamn tog andra världskriget slut. De institutioner som byggdes upp efter krigsslutet har spelat ut sin roll. Vi ser nu att klimatkrisen inte kan lösas med britterna vid bordet och indierna utanför."
ALLT DETTA BLEV VÄLDIGT tydligt i Köpenhamn. Kina agerar som den stormakt landet är och väljer att gå i clinch med USA. Här finns Brasilien och Indien, tillväxtnationer med en ökad självmedvetenhet.
Tällberg Foundations ordförande Bo Ekman är inne på samma linje när han på DN Debatt, också i februari, konstaterar att "världen behöver en ny demokratisk världsordning".
Ja, så är det. Den gamla fungerar inte längre. Det blev tydligt i Köpenhamn. Förvånansvärt lite har det talats om detta. Nu väntar ett nytt klimatmöte i slutet av året, den här gången i Mexico. Uppgivenheten känns stor. Det beror inte enbart på sakfrågan utan även på de otympliga instrument som finns till förfogande.
Förenta Nationerna, som fortfarande är den världsplattform som finns att stå på, har inte förmått att förnya sig. För väst, USA och EU, är det inte mer än rätt att det nu är dags att vänja sig vid att det finns andra giganter i världen.
Nu är det hög tid för utveckling och modernisering. Världens länder behöver samarbeta mer än någonsin, speciellt i gränslösa frågor som klimat och miljö. Men det behövs nya former. För detta måste världens ledare ta ett ansvar.
