Politik är att vilja
Politiska möten är inga kafferep och kommer aldrig att bli det heller, skriver Åke Lindroth (S).
DEBATT. När Mats Holm recenserar boken "De omänskliga" av Torbjörn Nilsson (Kulturen 7/4), så gör han det under rubriken Politikens kennelklubb, men man skulle lika gärna kunna tala om politikens bakgård. I boken berättas om det folkpartistiska intrånget i Socialdemokraternas interna datanätverk under den senaste valrörelsen, SSU:s långa interna stridigheter och Fredrik Reinfeldts tuffa uppläxning och utskällning av de borgerliga ledamöter, som hade en annan uppfattning än regeringen i FRA-frågan.
Politik är emellertid inte bara sådan ljusskygg verksamhet som Torbjörn Nilsson skildrar. Under mina trettio år inom lokalpolitiken har jag mött många självuppoffrande idealister från olika partier och i den lokalpolitiska gärdsgårdsserien, där vi harvar, kan man inte sko sig ekonomiskt.
Likväl uppstår konflikter särskilt i nomineringstider då politikens mindre vackra sidor blir synliga även på lokalplanet. Många konfliktladdade faktorer påverkar nomineringsprocessen för oss politiker såsom personliga karriärmöjligheter, arvoden, hävdelse- och bekräftelsebehov. Vanligtvis förblir de outtalade och därmed en dold konflikthärd. Ytterst handlar det ändå om att nå ett samhällsinflytande, som kan leda till ett förändrat samhälle i enlighet med den ideologi man har anammat. Politik är att vilja, sa en gång Olof Palme.
Ibland dröjer sig nomineringsprocessens motsättningar kvar inom partierna och påverkar det politiska arbetet negativt även mellan nomineringsperioderna. Höganäs arbetarekommun är ett närliggande exempel, men det finns många fler runt om i Sverige bland alla partier. Sådana konflikter är olyckliga för partipolitiken, eftersom maktspel och intriger tar över och skapar en olustig stämning i organisationen, vilken tränger undan idealisterna. Kvar blir vi hårdhudade krokodiler med stora käftar och små öron, vilket i sig inte innebär, att vi är sämre beslutsfattare i den kommunalpolitiska vardagen.
Nu är inte sådana här maktkamper specifika enbart för vår tid och den förekommer inte bara inom politiken. P-O Enqvist har till exempel skildrat maktkampen inom pingströrelsen i sin bok "Lewis resa" och historiskt kan man plocka fram hur många exempel som helst.
Uppgörelserna fordomdags slutade ibland i avrättningar och dolkstötar. Idag gäller verbal färdighet helst i massmedia, men maktkampen som sådan är densamma då som nu. Idealläget för det politiska arbetet inom partierna är givetvis när samvaron blir till en källa för djupa diskussioner, glädje, skratt och kunskapsutbyte. En gemenskap där majoritetsbesluten följs och respekteras. En gemenskap där partilojaliteten kräver, att de interna stridigheterna inte dras fram i offentligheten utan löses där de hör hemma, det vill säga inom partiet.
Men man kan aldrig bortse ifrån, att politik är och förblir en konfliktfylld verksamhet i sig och den som endast söker en trevlig samvaro bör hellre söka sig till Rotary, Odd Fellow eller någon pensionärsorganisation. Politiska möten är inga kafferep och kommer aldrig att bli det heller.
Åke Lindroth (S)
Farhult
