Strid utesluter inte samarbete
Bildmaterial
"Världen accepterar inte att Israel styr ett annat folk i ytterligare årtionden", anser Israels försvarsminister Ehud Barak.
UTBLICK. Lagom till den israeliska självständighetsdagen sa försvarsministern Ehud Barak att landet inte kan fortsätta på den väg det har slagit in på. "Världen accepterar inte att Israel styr ett annat folk i ytterligare årtionden", sa han. "Oavsett vad man tycker om det, finns det ingen lösning än att låta dem" – med vilket han avsåg palestinierna – "styra sig själva".
Intressant nog kom någon dag senare resultaten från en opinionsundersökning bland palestinier gjord av Jerusalem Media and Communication Centre. Här visade sig att bara 43,9 procent stöder den så kallade tvåstatslösningen, medan 34 procent stödde en stat för två nationer i hela Palestina. Och enstatslösningen, som detta alternativ kallas, har – trots att den går emot vad det har kämpats för och emot under årtionden – åtminstone två skäl för sig.
Det första är mera idealistiskt. Det går inte en dag utan att man påminns om att dagens utmaningar är globala och de politiska systemen dåligt lämpade att hantera dem. Nationalstatens era är ofrånkomligen förbi.
Dessutom har det visat att också folk som har stridit mot varandra i sekler kan, om viljan finns, leva tillsammans och samarbeta. Den europeiska unionen är en fenomenal prestation, men behöver fördenskull inte vara unik. Att dela upp territorier i mindre och mindre stater enligt etniska gränser eller fördela rättigheter efter religionstillhörighet, däremot, skulle kunna ses ett tecken på intellektuell och politisk utmattning.
Det andra skälet är pragmatiskt: tvåstatslösningen är helt enkelt stendöd. På de 22 procent av det brittiska Palestinamandatet som skulle bli den palestinska staten bor idag närmare en halv miljon israeliska bosättare, för vilka det har byggts upp en avancerad kommunikations- och kontrollstruktur. Att de skulle gå med på att leva i en palestinsk stat är otänkbart; att de självmant skulle flytta eller låta sig evakueras och överge sina bosättningar likaså.
Också de israeliska säkerhetsintressena gör tvåstatslösningen osannolik. Det går för all del att skapa en entitet utan egen kontroll över territorium, gränser, luftrum och rättsskipning. Ett begränsat självstyre finns redan idag. Men varken det eller vad som är aktuellt i de förhandlingar som pågår av och till kan kallas en stat.
Enstatslösningen är på så vis att acceptera fait accompli. Redan för tio år sedan skrev Edward Said: "Jag kan inte se någon annan väg än att börja diskutera hur vi ska kunna leva tillsammans i det land som har fört oss samman på ett verkligt demokratiskt sätt, med lika rättigheter för alla medborgare."
Det gjordes emellertid inte, utan politikerna fortsatte på tvåstatsspåret – med känt resultat. "Frågan är inte om det kommer att bli en enstatslösning", skriver nu litteraturvetaren Saree Makdisi, "utan hur många människor som ska behöva lida i onödan innan den blir verklighet."
Daniel Braw
Jerusalem
dbraw@yahoo.se
