Cypern konflikt utan lösning
Bildmaterial
En av många förlorare på Cypern. Turkcyprioternas ledare och president Mehmet Ali Talat, tredje från höger, förlorade valet till Dervis Eroglu, som vill ha en permanent delning enligt tjeckoslovakiskt mönster.
UTBLICK. Den europeiska unionen anklagas för att ha många brister, men den är i alla fall stryktålig och flexibel. Eller vad ska man kalla en union som nästan utan att det märks kan inkorporera en bitter konflikt som har pågått i årtionden?
Den så kallade Cypernfrågan var ingalunda löst när den grekcypriotiska republiken blev godkänd som EU-medlem 2004 – tvärtom hade öns grekiska befolkning just med stor majoritet tagit avstånd från förre FN-generalsekreteraren Kofi Annans fredsplan.
Och den är inte närmare någon lösning. I det val som nyligen genomfördes i den turkiska republiken på ön – som hittills bara har erkänts av Turkiet – förlorade president Mehmet Ali Talat, som vid 71 tillfällen under nästan två år hade träffat och förhandlat med sin grekcypriotiske kollega Dimitris Christofias om att återförena de sedan 1974 separerade delarna av ön i en federation.
Vann gjorde Dervis Eroglu, som istället förespråkar delning i två självständiga stater efter tjeckoslovakiskt mönster.
Valets utgång kan därmed ses som ännu ett demokratiskt underkännande av återföreningsplanerna, denna gång från turkcypriotiskt håll.
"Ett misslyckande skulle få allvarliga konsekvenser", varnade utrikesminister Carl Bildt för några månader sedan, när förhandlingarna fortfarande pågick. För Cyperns del skulle det handla om att acceptera att landet de facto är delat, och det permanent. "Och för Europa i övrigt skulle det handla om att börja dra olika konsekvenser av det. Men detta är en utveckling som måste undvikas – de vidare konsekvenserna skulle vara mycket allvarliga."
Vilka dessa konsekvenser är och vari deras allvar består gick utrikesministern inte närmare in på, men till följderna för parterna hör den fortsatta turkiska militära närvaron på ön, turkcyprioternas ekonomiska isolering med åtföljande beroende av Turkiet och de minskande chanserna för grekcyprioter att få kompensation för egendomar de förlorade vid delningen.
En av de vidare konsekvenserna är att förhållandet mellan EU och Nato (där Turkiet är med men inte Cypern) påverkas negativt. "Om det finns något som talar för att man kommer att komma fram till en lösning, är det att så många skulle bli förlorare om man misslyckades", som Didem Akyel vid International Crisis Group har skrivit.
Men inte alla ser sig som förlorare, eller bedömer följderna som allvarliga eller ens negativa. En konsekvens som Cypernfrågan verkligen har haft i EU-sammanhang är att den har bidragit till att blockera Turkiets EU-medlemskap. Och det, i sin tur, är i hög grad ett franskt och tyskt intresse.
"Frankrike och Tyskland använder utan att skämmas Cypern som ännu en ursäkt för att hålla Turkiet utanför", skriver tidskriften The Economist.
Ju längre denna blockering kvarstår, desto mindre lär Turkiets intresse av eventuellt medlemskap – och medföljande uppoffringar – bli. Den fransk-tyska fördröjningstaktiken kan i så fall sägas ha lyckats. Om den sedan strategiskt är i hela EU:s intresse – det är en annan fråga. Cypernfrågan kommer, tycks det, att leva vidare länge än.
