Att ta mer än att ge
Bildmaterial
Det var mer motorsåg än osthyvel som kom till användning när Göran Persson ledde saneringen av de offentliga finanserna på 90-talet.
INBLICK. Genom åren har politik dominerats av hur man ska leverera välstånd till folket. I Europa får vi i dessa dagar i många länder uppleva det motsatta. Nu gäller det att spara men inte så mycket att det blir politisk oro som slutar i en önskan om lätta lösningar och totalitära regimer.
Det är mycket fokus på Europas ekonomiska värstingar som närmar sig statsbankruttens gräns. Men många länder kämpar med svåra problem utan att för den sakens skull ännu ha nått de astronomiska budgetsunderskottens himmel - eller helvete.
I Danmark står den offentliga sektorn inför stora besparingar. Och det behövs inte ens besparingar för att många ska uppleva det som dramatiskt. De danska kommunerna sätter stopp för anställningar. Lediga tjänster eller pensionsavgångar fylls inte på med nyanställda. Var tredje dansk kommun har redan infört eller överväger införa anställningsstopp. Till detta kommer så stora friställningar på sina håll.
En borgmästare summerar i tidningen Politiken situationen så här; "Vi inför en lägre servicenivå i kommunen. Men det är den service vi i dag kan erbjuda". Regeringen utlovar inga lättnader.
–Situationens allvar håller på att gå upp för kommunerna. Jag är glad för att de nu tar tag i det här för tiden för överkonsumtion, budgetöverskridanden och likgiltighet är förbi, säger finansminister Claus Hjort Fredriksen som representerar det liberala regeringspartiet Venstre.
Så barskt låter det alltså i Danmark som än så länge bara har ambitionen att utgifterna inte får stiga. Tänk då på Grekland, Spanien, Portugal, Storbritannien...
Gamla politiska ledare med erfarenhet från 90-talskrisen blir i dag intressanta som kommentatorer av nuläget. Förre statsministern Göra Persson och före moderatledaren Bo Lundgren bland andra.
När Göran Persson i helgen intervjuades i radions P 1 pekade han på en viktig skillnad mellan då och nu. Alla i Sverige insåg på 90-talet att situationen var allvarlig. Krissaneringen hade inte kunnat genomföras utan detta krismedvetande.
–Vår bästa bundsförvant hade vi i de 500 procentens ränta, konstaterade Persson.
Och så var det. Den som inte vaknat förr gjorde det när räntenivån krossade taket och nådde helt otänkbara höjder.
I ett trots allt sammanhållet och välfungerande land som Sverige gick det bra. Det är mera tveksamt hur situationen ska utvecklas i Grekland och Spanien till exempel. Här finns mycket stora motsättningar mellan vänster och höger. Och populistiska och extrema krafter ifrågasätter om besparingarna behövs. Det är bara att strunta i den glupska lånemarknaden och EU...
Frågan är om inte partierna i Europas krisländer behöver få fram en ny generation politiker i en ny ekonomisk tid. Väljarna har dopats i val efter val. Nu ska plötsligt doparen också svara för avvänjningen. Om inte väljarna är beredda att dela skuldbördan för det inträffade klarar inte politikerna den nya och ovana rollen att predika besparingar.
