Det ger perspektiv på dagens politiska liv och för det behöver man inte gå många år tillbaka.
KRÖNIKA. JUST NU HAR JAG STÄNDIGT en statsminister vid min sida. Förvisso föredettingar de allra flesta men i den skepnad de nu framträder i allra högsta grad levande och personliga. Det handlar om en samling herrar som var och en under sammanlagt 100 år satt sin prägel på Sverige. Kvinnor har inte gjort sig besvär. Inte så märkligt under 1900-talets första hälft. Men att vi ännu inte haft en kvinnlig statsminister är anmärkningsvärt i ett av världens mest jämställda länder.
Medan andra kastar sig över cd-boxar med tv-serier som Mad Men och Sex and the city så håller jag alltså på att beta av en box av annat slag. "Sveriges statsministrar under 100 år". 22 volymer om cirka 120 sidor vardera. En för varje statsminister. Från den liberale Karl Staaff, som blev statsminister första gången 1905 fram till sittande Fredrik Reinfeldt.
Det är Bonniers förlag som ger ut denna samling sprängfylld av politisk historia. Mats Bergstrand och Per T Ohlsson är huvudredaktörer. Men varje statsminister har fått sin egen skribent, de allra flesta journalister eller statsvetare. Det ger olika anslag och spänst åt helheten. Men det kunde varit fler kvinnliga skribenter. Nu är de bara fyra.
Journalisten Björn Elmbrant, politisk reporter under många år, har fått den något utmanande uppgiften att ta hand om Fredrik Reinfeldt, att skriva historia om något som pågår för fullt. Men det har han klarat med den äran. Det är en intressant berättelse om partiets omdaning och om Reinfeldts roll i den.
JAG HAR BÖRJAT I NUTID och har bara hunnit några volymer bakåt i tiden, men redan går det att konstatera att det här är ett mycket intressant projekt väl värt att ta del av. Det ger perspektiv på dagens politiska liv och för det behöver man inte gå många år tillbaka.
Ta bara det här med blockpolitiken. Den som blev alliansens framgångskoncept och som nu Socialdemokraterna hoppas ska leda dem tillbaka till makten. Genom att bara gå några årtionden tillbaka förstår man varför det blivit som det blivit. I historierna om statsministrarna påminns vi om hur det såg ut 1976 när Moderaterna, Centern och Folkpartiet vann valet och bröt ett socialdemokratiskt regeringsinnehav som varat i 44 år. Allt fokus hade lagts på själva maktövertagandet. Någon gemensam politik hade man inte enats om. Man var på det hela både oförberedda och förstås oerfarna som regeringsinnehavare, vilket statsvetaren Tommy Möller skriver om i sin bok om Carl Bildt.
Bildt tog lärdom av detta och var bättre förberedd när han själv sedermera gick in i en valrörelse och vann valet 1991. Men att ett väl sammansvetsat och till tänderna förberett gäng var det allra viktigaste var en verklig ledstjärna för Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Göran Hägglund och Lars Leijonborg när de gick i spetsen för att bilda alliansen 2004.
SÅ FICK VI BLOCKPOLITIK i Sverige. Och det kan verkligen ha sina nackdelar. Det rörliga politiska liv, som fördes på 1980-1990-talen och som ledde till uppgörelser och olika typer av samarbeten över partigränserna, var mer oförutsägbart men också mer dynamiskt. Framför allt fanns det en strävan att ha brett stöd för stora förändringar i samhället, som till exempel blev fallet när pensionssystemet skulle förändras.
Med blockpolitiken har denna vilja försvunnit och, tycks det, nära nog blivit omöjligt. Det drabbar områden som mår bra av en bred politisk uppbackning som gagnar långsiktighet och kontinuitet. Det gäller till exempel energiförsörjningen och inte minst skolans ramar.
NU FORTSÄTTER JAG ATT plöja mig ned genom den svenska statsministerhistorien. Det ska bli spännande att få veta mer om till exempel Axel Pehrsson-Bramstorp, Rickard Sandler, Ernst Trygger och Nils Edén, några av de mindre kända statsministrarna.
