Vallokomotiv utan ånga
Socialdemokraterna har försummat sin förnyelse.
Bildmaterial
Mona Sahlin med sina vallokomotiv som hon utsåg i april. Djärvheten i personvalet är inte påfallande.
HUVUDLEDARE. I april presenterade S-ledaren Mona Sahlin sina vallokomotiv med uppgift att dra partiet till ett regeringsskifte efter valet 19 september.
Loket bemannas av Thomas Östros, Carin Jämtin, Leif Pagrotsky, Thomas Bodström, Ylva Johansson och Ibrahim Baylan. Samtliga, liksom partiledaren, gamla ministrar i Göran Perssons regering som förlorade valet 2006.
I dag, två månader senare, kan man konstatera att valtåget riskerar köra in på ett stickspår. Något har skett i opinionsläget och detta något går avgjort inte i Socialdemokraternas favör. Det är långt till ett valresultat men lokföraren själv, Mona Sahlin, inser säkert att hon har stora problem. De många storstadsväljarna vill inte gå ombord och även ställningen som största politiska parti är nu ifrågasatt för första gången sedan början av 1900-talet.
Miljöpartiet har sin tillgång i Maria Wetterstrand och Moderaterna i Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Ett ledande oppositionsparti borde ha kunnat producera någon eller några politiker som framstår som modernare och mer spännande än den sextett av gamla statsråd som skulle få upp ångan i vallokomotivet.
Ett av Mona Sahlins misstag är att i denna valrörelse satsa på gamla dygder. Visst är det rutinerat men någonstans blir det politiskt sett mest Göran Persson utan Göran Persson.
Det krävs av moderna politiska ledare inte enbart kompetens utan även ett personligt och förtroendeskapande anslag i mötet med väljarna. Så är det i de stora nationerna och så är det i de små. Barack Obama gjorde i USA en lysande valrörelse. Storbritannien hade tidigare Tony Blair. I Danmark blev den sympatiske Villy Søvndal, ledare för Socialistisk Folkeparti, en politisk komet. Hos samtliga framgångsrika moderna politiska ledare finns inslag av tuff offensiv men också empati. De är prövande och omprövande, ibland självkritiska och beredda att välja nya vägar.
Sveriges ledande oppositionsparti har mycket lite av detta. Att ge Mona Sahlin ensam skulden är för enkelt och även orättvist. Partiets traditionella kärna verkar knappast ha kommit över att man är tvingad att samarbeta med två andra partier. Från ledaren till valarbetarna verkar man mer längta tillbaka än se framåt.
Den risk Socialdemokraterna löper är att bli en lightversion av sitt gamla jag, eller som interna kritiker också påpekat - av alliansen. Man köper alliansen skattesänkningar med motiveringen att det som är gjort är gjort. Man talar om vissa skattehöjningar med en bugning åt den gamla retoriken; de rika måste av rättviseskäl betala mer. Man orkade inte bygga en ny, modern politisk plattform. Det kan straffa sig svårt i höstens val.
