Fjärdedel som baxat färdigt
Bildmaterial
Luckor här och där i riksdagen – bilden från vårens sista partiledardebatt.
INBLICK. För många riksdagsledamöter har veckans debatter varit de sista – en fjärdedel av ledamöterna kommer inte att kandidera till omval. Det är i sig inget konstigt: om varje riksdagsledamot satt tre mandatperioder, vilket är en avsevärd tid, skulle roteringstakten vara högre.
Men åtminstone två av de ledamöter som nu lämnar har under mandatperioden utmärkt sig genom sin kritik av själva uppgiften. Moderaten Anne-Marie Pålsson redogjorde redan förra året för sitt beslut att inte fortsätta. "Riksdagen med dess ledamöter har underordnat sig partiernas och/eller regeringens vilja beroende på majoritetsförhållandena", har hon skrivit. "Mycket sällan vågar eller vill någon ledamot agera självständigt och öppet hävda och försvara riksdagens ställning eller sina väljares intressen mot partiledningens uppfattning."
De som händelsevis har försökt har vunnit viss respekt och uppskattning utanför riksdagen, men knappast inom den. Mandatperioden har således bjudit på gråt i talarstolen, ledamöter som lägger ner sin röst i stället för att som utlovat rösta emot sina partier och vad moderate riksdagsmannen Karl Sigfrid har kallat "en oerhört hård psykisk press".
Solveig Ternström, riksdagsledamot för Centerpartiet, säger sig inte ha utsatts för några påtryckningar att liksom partiet rösta för att tillåta nya kärnkraftverk, men ställer inte heller upp för omval och är tveksam till om hon kommer att förbli centerpartist. Hur främmande det har blivit med riksdagsledamöter som håller på principer framgår av Expressens ingress: "Riksdagsledamoten och skådespelerskan Solveig Ternström svek sitt parti – och partiledaren Maud Olofsson."
När riksdagen verkligen tog ett eget initiativ och erkände det armeniska folkmordet beklagades det starkt av utrikesminister Carl Bildt, och statsminister Fredrik Reinfeldt sa enligt turkisk press att beslutet "var ett resultat av inrikespolitik och det kommer inte att sanktioneras eller utöva någon makt".
Det är inte ologiskt att somliga riksdagsledamöter mot denna bakgrund motionerar om att avskaffa sig själva. En riksdag som helt domineras av partierna behöver knappast omfatta 349 personer. Med färre ledamöter, har några moderata riksdagsmän hävdat, skulle inte bara kostnaderna minska utan också effektiviteten öka.
Det är heller inte ologiskt om initiativrika och självständiga personer skyr riksdagspolitiken. "I stället för att fungera som ett självständigt organ har riksdagsgrupperna mest kommit att fungera som ett dotterbolag till sitt respektive parti", har Anne-Marie Pålsson skrivit. "Min uppgift som ledamot blir därefter – ambassadörens eller försäljarens. Som företrädare för regeringsunderlaget förväntas jag därtill att utan knot se till att regeringens förslag 'baxas' igenom riksdagen."
Följderna av det hela är väl kända. Riksdagen har blivit vad historikern Gunnar Wetterberg har kallat ett färglöst transportkompani och riksdagsledamöterna får, som moderate riksdagsmannen Göran Pettersson har skrivit, försöka "finna en form för att inom systemet ändå finna utrymme för att ta ett personligt ansvar". Frågan om hur dessa former ska utvecklas borde, för riksdagens bästa, få väl så stor uppmärksamhet som de aldrig sinande opinionsmätningarna.
