När omsorg kräver mer
Kommission försöker göra det partierna inte vågar.
Bildmaterial
HUVUDLEDARE. Så som blockpolitiken och valrörelsen utvecklat sig är det nästan omöjligt att få till stånd breda politiska lösningar kring stora samhällsproblem. Alla talar nu välfärd. Men inget parti förhåller sig egentligen till välfärdens långsiktiga förutsättningar.
I går presenterade den så kallade Borg-kommissionen sin rapport. Nej, det handlar inte om finansminister Anders Borg utan om en grupp utredare kring förre S-statssekreteraren Per Borg. I kommissionen har förre moderate viceordföranden Lars Tobisson suttit liksom Berit Rollen (S), Monica Werenfels Röttorp (FP), Niklas Nordström (S), Vårdförbundets förra ordförande Eva Fernvall och ekonomen Jens Magnusson. Vänstertankesmedjan Arena Idé och högertankesmedjan Timbro har tillsatt kommissionen, ett hedervärt initiativ när partierna inte orkar eller vågar.
Kravet på ökad standard och det stigande antalet äldre driver upp de offentliga utgifterna och kan bli ett hot mot finanspolitiken, är kommissionens slutsats. Frågan är hur finansieringsgapet ska överbryggas. Man redovisar olika linjer. Skattehöjningar, att arbeta längre, nya finansieringsformer i form av avgifter, obligatoriska försäkringar/sparande, ökad effektivitet i vården, är sådana alternativ. Dessutom måste utgifterna för vård och omsorg prioriteras högre än socialförsäkringarna. Men för att vi ska kunna göra vägval måste vi ha en öppen debatt om offentligt åtagande och eget ansvar.
Det krävs alltså uppoffringar, beslut om vägval och mod att säga vad som är viktigast. Knappast slutsatser som är nya men inte desto mindre sanna och viktiga. Just försäkringsfrågan bör ägnas stor uppmärksamhet. Men kostnaderna kan inte döljas. Skatt, avgifter, försäkringar - alla former griper in i konsumtionsutrymmet. Men fortsätter vi att glida in i den nya verkligheten hotas vi inte bara av sämre äldrevård utan även stora klasskillnader. Blir vården sämre kommer människor med ekonomiska resurser att kompensera för det, kanske genom fler privata vårdboenden där den offentliga delen späds på med egna avgifter.
Partierna bör ta vid där deras numera mer fritt tänkande partikamrater slutar även om Socialdemokraterna gav rapporten ett surt mottagande. Precis som när det gällde pensionsreformen bör en parlamentariskt sammansatt utredning ta sig an välfärdens förutsättningar och prioriteringar. Det är inte värdigt att låtsas som det finns enkla lösningar, till exempel att rationalisera sig fram eller att höja skatter i takt med att behoven infinner sig. Obligatoriskt långsiktigt sparande och/eller en äldrevårdsförsäkring är exempel på lösningar som snarast borde få en prislapp. För som kommissionen säger; det offentliga åtagandet måste bli tydligt, förutsägbart och begripligt. Det är det inte i dag på ett antal års sikt.
