Historiska val: Lotteririksdagen 1973
I efterhand är det lite märkligt att notera hur darrigt S-ledaren Olof Palme
egentligen hade det med sitt politiska underlag. 1973 fick han leda en
minoritetsregering.
Bildmaterial
Olof Palme i Almedalen 1973. Upprinnelsen till Politikerveckan var hans framträdanden där.
Sven-Åke Olofsson. MÅNGA MINNS än i dag valet 1973. Kanske trots allt mer för att dagen före valet dog kung Gustav VI Adolf på Helsingborgs lasarett. Och under valrörelsens slutspurt inträffade även det så kallade Norrmalmstorgsdramat, ett av de mest uppmärksammade rättsfallen i svensk kriminalhistoria med ett utdraget gisslantagande av bankpersonal. Valet blev slutpunkt för några dramatiska veckor. Men samtidigt början på en period i politiken som inte precis var imponerande. Det hände att lotten fick avgöra eftersom blocken fått 175 mandat vardera.
I efterhand är det lite märkligt att notera hur darrigt S-ledaren Olof Palme egentligen hade det med sitt politiska underlag. 1973 fick han leda en minoritetsregering. 1976 förlorade han valet, liksom 1979. Återkomsten på 80-talet blev tragiskt kortvarig med kulmination i mordet på Sveavägen 1986. I svensk politisk historia kommer Olof Palme mer att minnas för sitt utrikespolitiska engagemang än för inrikespolitiska framgångar. Dessutom hade denne intellektuella politiker svårt att få grepp på motståndare med en mer folklig framtoning. Palme kvaddade Fälldin i olika debatter men det inträffade att den hummande och sökande centerledaren framstod som ärlig och trovärdig i väljarnas perspektiv. På samma sätt var den lätt koleriske Gösta Bohman en farligare motståndare för Socialdemokraterna än de gamla moderatledarna. "Var dig själv", var rådet Bohman gav sig själv och sina partivänner. Det var han onekligen, på gott och ont och det var kanske det som lyfte Moderaterna.
I backspegeln är det lätt att se att borgerligheten var på gång. Moderatledaren Gösta Bohman retade med sin kärva stil motståndarna men fick många anhängare. Den nye centerledaren Thorbjörn Fälldin vidgade Centerpartiets ramar. Nu var man inte längre enbart ett intresseparti för bönderna utan även ett miljöparti där kärnkraftsmotståndet blev spjutspetsen. Gösta Bohmans och Thorbjörn Fälldins framgångar i opinionen bäddade för valsegern 1976, men det är liksom en annan historia.
1973 VAR LÅNGT, långt ifrån dagens allians. Motsättningarna var fortfarande stora mellan Folkpartiet och Moderaterna. Inom Centern fanns också en oro för moderat dominans i en borgerlig regering. Den fotograf som försökte få kampglada borgerliga ledare att ta varandra i hand på samma bild kämpade förgäves.
Socialdemokratin befann sig som det heter i en brytningstid. Olof Palme ärvde från Tage Erlander några statsråd med stor makt, främst finansminister Gunnar Sträng. Denne var knappast beredd att ompröva mycket i den förda politiken. Samtidigt drev LO på i radikal riktning när den politiskt fingertoppskänslige kunde inse att det blåste borgerliga vindar i Sverige. Socialdemokraterna borde ha omprövat mycket i välfärdsbygget samtidigt som inslag i skattesystemet började bli absurda. En ny generation socialdemokrater såg detta men Gunnar Sträng och andra höll emot.
För Olof Palme blev det till att söka stöd än här och än där. Men det som fastnat i minnet är de tillfällen då lotten fick avgöra i riksdagen. Två ledamöter samlades på talmanspodiet och drog vinst- eller nitlott. Detta bidrog knappast till att öka förtroendet för det politiska systemet men partierna satt i den sax där väljarna med sina röster hade placerat dem på valdagen.
DET SÄGS JU att svenska val för det mesta är mycket jämna. 1973 blev det alltså tydligt i överkant. Situationen kvarlämnade en känsla av "aldrig mer" hos politikerna. Situationen ledde fram till att antalet mandat förändrades 1977 till 349 från 350. Det borde kanske någon ha tänkt på när tvåkammarsystemet övergivits några år tidigare...
