Fotboll och politik
Hänger framgångar i fotboll ihop med politiska framgångar, undrar Anders G Lindblom (FP).
DEBATT. Vid läsningen av HD/NST/LP den 6/7 kunde man ha visst nöje av att jämföra ”Citatet” på opinionssidan med texten under rubriken Fotbollen kan styra politiken på sidan A15. Citatet, som uppges vara från Aktuellt i Politiken (S), lyder: ”Att Sverige missade fotbolls-VM är bara ett exempel på att vi halkar efter”.
I artikeln på sidan A 15 återges forskningsresultat från Stanford University i Kalifornien som påstås visa, att lokala guvernörs- och senatsval i USA påverkas av resultaten i college- och läroverksmästerskapen i amerikansk fotboll. Viktiga matcher som spelades inom två veckor före ett val kunde signifikant påverka valutgången genom att en vinst gynnade de sittande politikerna medan en förlust gynnade oppositionen, sägs det.
Har socialdemokratiska propagandamakare hos Aktuellt i Politiken i sin brist på bättre argument anat en möjlighet att koppla Sveriges utevaro från fotbolls-VM till ett djupt lögnaktigt påstående att ”vi”, varmed väl menas Sverige, halkar efter?
Sanningen är att Sverige under alliansen ryckt fram till en absolut tätposition när det gäller välskötta statsfinanser. Det har mycket litet med fotboll att göra, även om framgångar också på fotbollsarenorna hade känts bra. Sveriges förhållandevis sunda ekonomi skapar förutsättningar för fortsatt och förhoppningsvis utbyggd välfärd. Alliansens politik påminner oss om att man, när det kommer till kritan, kan åstadkomma välfärd först när de ekonomiska förutsättningarna har skapats, och man är på god väg.
I Almedalen påstod Lars Ohly (V), med ministeraspirationer om Mona Sahlin skulle bli statsminister, att ”Vi skapar resurser för välfärden”. Ohly förklarade för bara några år sedan att han var stolt att kalla sig kommunist, men han deklarerade samtidigt att han till sist insett att det inte var så smart i dagsläget. Var man än ser sig omkring i världen, historiskt eller på de ställen där man fortfarande lider under en kommunistiskt styrd fattigdom och förtyck, inser man lätt att kommunister utmärker sig just genom att de inte skapar, men kapar, alla resurser för välfärd. Ohlys retorik är dock densamma oavsett vad han numera kallar sig, och hans kamrater låter inte bättre.
Det ska medges att den socialdemokratiska socialismen är en tämligen mild variant jämfört med den kommunistiska. Hur är det då möjligt att S i sin idémässiga och opinionsmässiga tillbakagång förfaller till att inbjuda V till regeringssamarbete? Är det så beklämmande simpelt att ”yrkespolitiker” i karriären till varje pris för egen del vill komma åt ministerposter? Det är ganska givet att S med den situation man nu försatt sig i inte kan formulera ett trovärdigt politiskt program. Vad Miljöpartiet har i det sällskapet att göra framstår för mig som obegripligt.
Alla partier är ju nu för tiden miljöpartier, och det finns erfarenhetsmässigt inget som säger att miljöambitioner främjas bäst av vänstern. Tvärtom, de värsta miljömarodörerna har varit de socialistiska stater som i sin fattigdom kastat alla miljöhänsyn över bord. Det är välfungerande liberala demokratier som ligger i täten när det gäller att med vetenskap och ekonomiska resurser utveckla den miljöteknik världen behöver. Inte heller på det området halkar Sverige efter.
Slutligen inställer sig en fråga, nämligen om Aktuellt i Politiken skulle ställa upp på följande:
”Att det går bra för Landskrona BoIS är bara ett exempel på att Landskrona går framåt under ledning av FP+M+MP”.
Anders G Lindblom (FP)
kommunfullmäktigeledamot, Landskrona
