Bäst på att vara först
När det gäller Sveriges modernitet är partierna överens.
HUVUDLEDARE. Tjust han beundrar sig själv: förstenad i blick och i hållning vilar han där och liknar en bild av pariske marmorn, berättade Ovidius om den sköne ynglingen Narkissos som blev "förförd av sin bild i speglande källa".
Det är han inte ensam om att ha blivit, men däremot har han fått stå modell för fenomenet: narcissism. För personer med narcissistisk personlighet behöver det egna självet ständigt förstärkas; de kan, berättar Nationalencyklopedin, orientera sig i tillvaron med idealisering av dem som speglar självet och förakt för andra.
Också på nationell nivå finns ett slags narcissism. I Sverige tar den sig uttryck i föreställningen om en unik grad av modernitet: när Fredrik Lindström för några år sedan skulle göra en programserie om "det svenska" fick den just titeln Världens modernaste land.
Och i valrörelsen, som ständigt beskrivs som ett val mellan tydliga alternativ, odlas narcissismen i båda de stora partierna. Moderaterna går till val på något de kallar Föregångslandet Sverige, vilket statsministern har beskrivit sålunda: "Föregångslandet blir vår berättelse om människorna i Sverige. Om vår tid. Om Sverige i Europa. Om Sverige i världen."
Det blir man kanske inte så mycket klokare av, men andemeningen tycks vara att Sverige ska vara först i alla sammanhang.
Mona Sahlin (tema: "Möjligheternas land") var i sitt sommartal i går desto tydligare. Regeringens påståenden om att Sverige skulle bli mer som andra länder lyftes fram som vore de ytterligt komprometterande, och gång på gång återkom tanken att Sverige är och ska vara modernast. I slutklämmen fick de mer traditionella idealen jämlikhet och solidaritet samsas varken med frihet eller med broderskap, utan med "världens modernaste nation".
Som vision betraktat är det kanske lite olyckligt att Sverige bara är och blir vad det var. "Min bild ej gäckar mig längre", som Narkissos sa. "Tänd av begär till mig själv jag på en gång brinner och bränner."
Men så mycket framgår i alla fall som att Sveriges ensartade modernitet är ett budskap man såväl till höger som till vänster tänker sig tilltalar väljarkåren.
Och då infinner sig två frågor. För det första: stämmer det? Svenskar har genom medier, resor och vänner och bekanta som bor utomlands – om de inte rentav gör det själva – bättre möjligheter att jämföra än någonsin tidigare. Den slutsats de flesta sannolikt drar är, som DN-skribenten Stefan Helgesson har skrivit, att modernitet både är en global företeelse och skiftar från plats till plats.
För det andra: är det rimligt? En del av det ansvarstagande som det så flitigt talas om borde vara att på ett realistiskt sätt skildra Sveriges roll i världen, dess möjligheter och utmaningar och framför allt dess förutsättningar. Det är något helt annat än att odla den nationella narcissismen, "kär i ett livlöst hopp, förväxlande väsen och skugga".






