Med fokus på det man inte kan
Frågor som faktiskt avgörs av politiker saknas i valrörelsen.
Bildmaterial
Sådant man kan besluta om: centerpartistiska riksdagsledamöterna Annie Johansson och Fredrick Federley under FRA-debatt i riksdagen.
HUVUDLEDARE. Politik är att välja, säger statsministerkandidaten Mona Sahlin ibland. Men man kan understundom undra hur dessa val går till. Hur kan det, till exempel, komma sig att valrörelsen handlar om sådant som politiker antingen inte alls eller bara indirekt kan påverka, medan områden där politiker spelar en helt avgörande roll lämnas utanför?
Arbetstillfällena är kanske det tydligaste exemplet i den första kategorin. De rödgröna satsar stort på denna fråga, men kan trots ambitionen full sysselsättning inte lova mer än 100 000 nya arbeten och praktik- och utbildningsplatser. Lova och lova, förresten: dessa platser är en av fem "prioriteringar för fler jobb".
Alliansen har knappast några mer storskaliga tankar om hur jobb skapas – idén hittills verkar vara att de uppstår av sig själva när arbetsviljan är tillräckligt stor – men sätter dem i centrum likafullt.
Somliga partier har också lagt sig till med ett mer existentiellt anslag, och vill tina upp de kylslagna relationerna inte mellan medborgare och stat utan mellan människor. Hela Kristdemokraternas affischkampanj, för ett "mänskligare Sverige", bygger på denna ambition.
Och Mona Sahlin varnade i sitt sommartal för att Sverige, som hade "byggt på värme och omtanke", höll på att kallna. "Det gäller att byta väg innan kylan sätter in", manade hon.
Men sammanhållning, värme och omtanke är bland det som politiker minst sannolikt kan producera. Det räcker det med att följa en valrörelse för att kunna konstatera.
Mer relevant vore att koncentrera sig på de frågor där politikers beslut verkligen spelar någon roll, och där medlen som står till förfogande – ekonomi och lagstiftning – är användbara.
Det svenska försvaret hör dit: det är en del av samhället där politiker utövar det avgörande inflytandet, och där besluten får konsekvenser under långa tider.
Integritetsfrågorna tillhör också denna kategori. Även här har lagstiftare ett stort inflytande, och risken att det blir väldigt fel är liksom när det gäller försvaret stor. Men "ska man diskutera en sådan här fråga måste man ha någon att diskutera med", som centerledaren Maud Olofsson förklarade partiets tystnad i valrörelsen. (Att själv ta några initiativ till integritetens försvar var uppenbarligen inte aktuellt.)
En del av förklaringen till denna märkliga situation – att det som avgörs på politisk väg får mindre uppmärksamhet än sådant som inga politiker råder över – är uppfattningen om väljares prioriteringar. Efterfrågan saknas, anses det.
Men blockpolitiken bidrar sannolikt också: det är betydligt enklare att komma överens om sådant som man inte direkt har något inflytande över än det är att enas i frågor där ideal och principer verkligen ställs emot varandra. Det är inte konstigt att politik då ofta blir att välja den mer framkomliga vägen.
