Moralens osannolika väktare
ANDRALEDARE. En av valrörelsens mest udda kombinationer av utspel måste vara Sverigedemokraternas två senaste. Först presenterade partiet en rapport om våldtäkter, föga förvånande med invandrare som måltavla, där man spekulerade i att "synen på våldtäkt och kvinnors rättigheter varierar mycket kraftigt mellan olika kulturer". Det hela garnerades med upplysningen att det trots allt är "en mindre andel av Sveriges invandrare som någonsin gör sig skyldiga till våldtäkt", vilket annars hade varit det intryck som den så långt komne läsaren hade fått.
Sedan anklagade partiledaren Jimmie Åkesson statsminister Fredrik Reinfeldt för att ha bedrivit "skamlig skrämselpropaganda" som "borde vara under en statsministers värdighet".
Allt statsministern hade sagt var att landet är tillräckligt svårt att regera som det är. Prioriterar man trovärdighet, säkerhet och stabilitet bör man rösta på några andra än Sverigedemokraterna. "Oro kommer att återkomma", sa Reinfeldt. "Urholka inte grunden för en stabil regering."
Ska man kritisera Reinfeldt för något i detta sammanhang är det snarare för att säga det självklara.
Samtliga andra partier har uteslutit samarbete med Sverigedemokraterna i riksdagen, och Åkessons egna idéer om hur partiet skulle verka om det verkligen kommer över fyra procent – beredda att samtala med alla under förutsättning att man får något tillbaka – ter sig som dagdrömmerier.
Statsministerns slutsats, att förutsättningarna att regera Sverige kommer att påverkas negativt, är desto mer realistisk och borde knappast ge upphov till skamkänslor.
Det borde däremot det ständiga dubbelspelet – när man, som journalisten Martin Ezpeta har skrivit, visar upp sig som ett demokratiskt nationalistiskt alternativ samtidigt som man uppviglar och flörtar med högerextrema krafter. Eller när man stoltserar med sitt utanförskap för att sedan gå i taket när någon påpekar att man inte har någon att samarbeta med.
