Krig och konflikter och förtryck
Bildmaterial
Anhöriga sörjer sina döda efter attacken mot en katolsk kyrka i Bagdad i söndags. 58 människor dog.
UTBLICK. ”Vi gör inte kollektiva bedömningar i Sverige”, sa Tobias Billström när tvångsutvisning av kristna irakier en gång var på tapeten. Islamiska staten Irak, en al Qaida-anknuten paraplyorganisation för allehanda upprorsmakare, är mindre nogräknad. ”Alla kristna centra, organisationer och institutioner, ledare och lekmän, är legitima måltavlor för de heliga krigarna”, sa organisationen i ett uttalande i tisdags.
Och organisationen har visat sig beredd att omsätta sina kollektiva bedömningar i handling – faktiskt uttalades hotet efter gisslantagningen i en katolsk kyrka i Bagdad, där 58 människor dog i söndags efter att byggnaden stormades av irakiska säkerhetsstyrkor. Det var den dödligaste attacken mot irakiska kristna sedan det olycksaliga kriget började 2003.
Det är en av historiens ironier att kriget, som initierades av en uttalat kristen amerikansk president och till och med beskrevs som ett korståg har lett till att en av världens äldsta kristna befolkningar har drabbats hårdast. Så har inte desto mindre skett: av de omkring en miljon kristna som fanns i Irak vid krigets utbrott återstår idag bara hälften. Resten har, såvida de inte har drabbats av det våld som har riktats mot dem för deras religionstillhörighet, flytt. Det är ingen långsökt tanke att Irak, som långt in på medeltiden var ett viktigt kristet centrum, snart kan komma att vara helt tomt på kristna.
Utvecklingen i Irak är det mest dramatiska exemplet på en större trend – de kristnas gradvisa försvinnande från Mellanöstern sedan 1800-talets slut. För många västerlänningar är detta försvinnande alltjämt något av en gåta, eftersom man inte räknade med några kristna till att börja med. Mellanöstern har i allmänhet kommit att förknippas närmast exklusivt med islam, gärna av extremistiskt slag.
Men kristna har det inte desto mindre funnits, och finns ännu idag. Överallt handlar det idag om minoriteter. Libanons är störst i relativa tal, trots att mer än hälften av de libanesiska kristna idag bor utanför sitt hemland. Egyptens koptiska minoritet är den största i absoluta tal – åtta miljoner, om man utgår från uppskattningen att den utgör tio procent av befolkningen. I kristendomens ursprungsland, Israel och de ockuperade palestinska områdena, är bara drygt en procent av befolkningen kristen. Syrien och Jordanien lyfts ibland fram som positiva undantag, men också där är friheten och möjligheterna begränsade.
Överallt handlar det också om minskande minoriteter. Krig, konflikter, förtryck och bedrövlig ekonomisk utveckling är några av de viktigare faktorerna bakom den kristna emigrationen.
Den kyrka som mest intensivt har sysselsatt sig med denna fråga är sannolikt den katolska. Efter sin pilgrimsresa till det heliga landet förra året sammankallade påven Benedikt XVI en särskild biskopssynod, som under två veckor samlades i Rom för att ”stärka de kristna i deras identitet”.
Att biskopsmötet skulle hejda utvecklingen ter sig emellertid inte särskilt sannolikt. I arbetsdokumentet talas det visserligen om ”vissa åtgärder” som kan vidtas för att minska utvandringen, och om behovet av att framhäva vikten av att stanna kvar i hemlandet. Dokumentet citerar rentav den evangeliska uppmaningen att glädjas när man blir förföljd. Men det noterar också att rötterna till den kristna emigrationen är ”rådande politiska verkligheter” – och på den punkten står ingen positiv utveckling att skönja. Snarare tvärtom, vilket helgens gisslantagning indikerar.
Daniel Braw
dbraw@yahoo.se
