Sak framför person
Det finns inga snabba och enkla lösningar för socialdemokratin.
Bildmaterial
Det finns andra än Östros och Baylan. Mona Sahlin här omgiven av Maryam Zazdanfar, Håkan Juholt, Matilda Ernkrans, Mikael Damberg och Peter Hultqvist, samtliga på ledande poster i riksdagen.
HUVUDLEDARE. Nervositeten sprider sig i det socialdemokratiska partiet. Efter upprepade krav från bland annat SSU om att hela partistyrelsen bör avgå kom i går Mona Sahlin med sitt besked. Hon uppmanar alla i ledningen – inklusive sig själv – att ställa sina platser till förfogande inför extrakongressen nästa år. Ett föga överraskande besked. Men som ingalunda löser socialdemokratins verkliga problem. Detta parti som en gång byggde Välfärdssverige men som nu hamnat rejält i otakt med tiden, och gjort två katastrofval i rad.
Enklast är förstås att hitta syndabockar som kan pekas ut som ansvariga för den här ogynnsamma utvecklingen. Thomas Östros och Ibrahim Baylan har kritiserats hårt. Mona Sahlin har kommit relativt lindrigt undan i den debatt som blossat upp. Hon har också stått för en hel del av självrannsakan, inte minst genom sitt tal på valnatten. Och hon har sjösatt en kriskommission, som ska lägga fram sin valanalys till våren. Men Mona Sahlin tillhör det förgångna. Och måste anses vara en del av det "museum av politisk framgång" som är SSU-ordförande Jytte Gutelands karaktärisering av Socialdemokraterna i dag.
Men de socialdemokrater som hoppas på snabba lösningar och förändringar i och med en rad personbyten riskerar att bli besvikna. Det är klart att det behövs nya politiker i toppen. Mona Sahlin, Thomas Östros, Ylva Johansson, Thomas Bodström och Leif Pagrotsky är exempel på politiker som definitivt inte bör agera vallokomotiv också i nästa valrörelse. Det är dags att släppa fram de nya och yngre S-politiker som faktiskt finns i leden.
Men som sagt, att byta ut politiker är inte hela lösningen på problemen och då rakt inte den enda förändring som behövs. Personbyten är den lättaste biten. Betydligt svårare är det att förnya politiken. För att lyckas fullt ut måste det ena gå hand i hand med det andra. Man måste alltså få fram duktiga företrädare som har något intressant att berätta.
Socialdemokraternas systerpartier runt i Europa befinner sig i samma prekära situation. De klassiska arbetarpartierna har nått de flesta av målen som sattes upp för si så där hundra år sedan, men inte lyckats förmå att möta 2000-talets problem och förväntningar på ett trovärdigt sätt. Dagens betydligt mer individualistiska samhälle har i och för sig samma basbehov vad gäller en god arbetsmarknad, trygghetssystem och utbildning. Men leveranssätten har förändrats. Och socialdemokratin har definitivt inte hängt med.
En framgång kan inte byggas på en kopiering av motståndarnas recept och den kan inte endast bäras av ett partiledarbyte. Den ges bara om det finns en bra och attraktiv politisk vision. Och en sådan behöver tid för att växa fram. Det finns inga quick-fix som kan garantera en valseger 2014. Socialdemokraterna får vackert acceptera att tiden när man var ett statsbärande parti är över och blicka framåt i stället för att vila på gamla lagrar.
