Insyn i hemlig värld
Wikileaks problem är bristen på urval och syfte med vad som avslöjas.
Bildmaterial
Matthew Barzun är USA:s ambassadör i Sverige. Vad skriver han hem om när han träffat Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin?
HUVUDLEDARE. Stater har hemligheter av den enkla anledningen att den egna statens intressen går före andra staters och då spelar man inte alltid med öppna kort.
Wikileaks är en webbplats som väckt enormt uppseende genom att främst publicera hemliga handlingar från USA. Och nu slår man till med en flod av diplomatiska rapporter från USA:s ambassader runt om i världen, bland annat handlar över 800 om Sverige. Och som är att förvänta innehåller dessa rapporter ibland mycket som officiella representanter för USA inte skulle säga till sina motparter eller företrädare för medierna. Till detta kommer avslöjanden om hur USA agerar eller vad man vill uppnå i olika regioner i världen.
Frankrikes president Nicolas Sarkozy är till exempel "ömhudad och auktoritär". Afghanistans president är svag och lyhörd för konspirationsteorier. Tysklands förbundskansler är avog och föga kreativ. President Dmitrij Medvedev jämförs med Batmans unge medhjälpare Robin – medan premiärminister Vladimir Putin är Batman själv.
Pikant men knappast förödande men avgjort genant för USA. President Obama kan säga att så skriver alla diplomater i sina rapporter. De andra ledarna kan ju bara se vad den egna utrikestjänsten producerar. Men riktigt känsligt blir det när det till exempel avslöjas att Saudiarabien uppmanat USA att bomba Iran. Vågar världens ledare och UD-tjänstemän tala öppet med amerikanska diplomater i fortsättningen? Och den som lämnat känsliga uppgifter, inte minst i diktaturer, till amerikanska representanter kan onekligen råka illa ut.
Känsligt blir det också när diplomater närmast spionerar och försöker få tag i mer intima uppgifter om sina motparter.
USA:s upprördhet beror inte främst på den skada man tillfogas genom att dokument offentliggörs. Nej, det är läckorna i sig, potentialen att de kan bli verkligt förödande, som skrämmer de ansvariga. En ung underrättelseanalytiker pekas ut som Wikileaks uppgiftslämnare men nekar.
Från USA:s sida gör man allt för att hävda att Wikileaks agerar oansvarigt. Även Sveriges utrikesminister Carl Bildt är kritisk. Han menar att läckorna gör världen mindre säker. En förutsägbar reaktion från den som ser diplomatin som en exklusiv och ganska sluten företeelse.
Vad som är bra med läckorna är att propagandabilder nyanseras och att USA:s motiv och konsekvenserna av politik och krigföring framstår klarare. Men att detta i sina stycken gynnar USA:s fiender (och ibland demokratins) är obestridligt och ett problem för Wikileaks, som egentligen bara kan agera i demokratiska stater med stor öppenhet. Själva mängdpubliceringen kan tolkas som att man verkligen vill skada primärt, inte avslöja i fall där USA:s agerande till exempel kolliderar med människorätt.
Sanningen är inte alltid det enda kriteriet för offentlighet men det ligger onekligen ett stort allmänintresse i delar av vad vi fått veta. I en modern tid gäller det i diplomati och politik att agera så att det man fäster på pränt tål offentlighet. Och om det absolut inte gör det får man inte handla så lättsinnigt att statshemligheter blir allmän egendom. Det har USA gjort genom att det i administrationen finns mycket vid tillgång till de nu aktuella dokumenten.
