Om läckor och vanlig inbilskhet
Att diplomater är som folk är mest, fåfänga, konspiratoriska, överskattande av
sin egen ringa betydelse, är väl ingen nyhet.
Bildmaterial
Stephan Wagner. Ibland vet man faktiskt inte om man ska skratta eller gråta. Skratta är nog bäst, eftersom det sägs förlänga livet en aning.
Wikileaks pågående avslöjande av småskaligt skvaller blandat med hemligstämplat material av uppenbart allmänintresse är naturligtvis revolutionerande. Samtidigt oerhört överraskande, inte minst för alla oss som gjort lumpen under det kalla krigets frostigaste toppar.
Själv kommer jag aldrig att glömma hur vi skickade nogsamt dubbelkrypterade meddelanden till varandra i de djupa skogarna runt Hässleholm. Och gud nåde den som, i likhet med denne, skickat klartext bara för att han tröttnat på hemlighetsmakeriet och sänt ett grovkornigt skämt till de likaledes grönklädda kamraterna.
Den station som kablat ut det regelvidriga budskapet avslöjades snabbt via central övervakning. Inte minst därför tar man sig för pannan när, om det nu stämmer, en före detta anställd inom amerikanska underrättelsetjänsten kan åstadkomma spridning av hundratusentals dokument.
Om det inträffat under 1950- eller 1960-talens Kubakriser, Ungernrevolter, inmarscher i Östberlin eller Prag, så hade vi förmodligen inte haft ett Europa som påminner om det vi ändå har idag. Nerverna var på helspänn och en missriktad order skulle kunna få nervösa fingrar att trycka på fel knappar.
När Berlinmuren uppfördes i slutet av sommaren 1961 visste givetvis både Washington och Moskva att amerikanska styrkor inte skulle lyfta ett finger för att förhindra Skammens mur. Det man gjorde var att markera att västmakterna hade all rätt i världen att köra genom Östtyskland till Berlin.
”Ich bin ein Berliner”, utropade John F Kennedy på besök i den delade staden. Folket jublade. Sedan reste presidenten hem och muren bestod till den vittrade sönder i november 1989.
Vad hade således hänt om förtroliga samtal hade basunerats ut då? Att amerikanska källor medgav att det inte var lönt att starta tredje världskriget på grund av Berlinfrågan (eller resningen i Ungern 1956) och att man hade fullt upp med att försöka förgifta Fidel Castro? Och att amerikanska spionplan typ U2 frekventerade det sovjetiska luftrummet rutinmässigt redan i mitten av 1950-talet? Det kände militärledningen i Sovjetunionen visserligen till, men knep käft in i det längsta, för att inte helt tappa ansiktet på hemmaplan och bland allierade.
Så kan man hålla på att spekulera även om dagens oerhörda läckage. Att diplomater är som folk är mest, fåfänga, konspiratoriska, överskattande av sin egen betydelse, är ingen nyhet. Läs Graham Greene och andra proffs i genren. Det finns givetvis undantag. Men eftersom diplomater och agenter ska verka under diskretionens täckmantel, är detta faktum givetvis en påfrestning för individer som vill göra sig märkvärdigare än de är och ”bli sedda”.
Det kan inte heller vara någon överraskning att Silvio Berlusconi allmänt betraktas som en fåfäng påfågel eller att Mugabe är en komplett galen gammal diktator. Det hade varit en överraskning om diplomater framställt Berlusconi som Europas mest begåvade politiker tillsammans med den av napoleonkomplex drabbade Sarkozy. Tidernas avslöjande!
Här hemma fortsätter annars testuggandet av efterbörden efter Socialdemokraternas valnederlag och försöken att inse att partiet numera är ett bland många andra. I Dagens Industri kunde vi i veckan vidare läsa att oddsen säger att Mona Sahlin blir pr-konsult. Det visar nämligen färska siffror från spelbolagen. Det lutar åt att hon följer sin företrädare Göran Perssons breda och inkomstbringande fotspår.
Vad säger Wikileaks källor om detta?
