Självmordsbombares motiv
Bildmaterial
Bombmannen i Stockholm blev själv sitt enda offer.
UTBLICK. I Sverige är en självmordsbombning en stor sak så länge den äger rum i Sverige. Internationella självmordsbombningar, däremot, passerar utan att väcka någon större uppmärksamhet. I onsdags bragtes 38 människor om livet i Chababar i sydöstra Iran, och i söndags dödades 17 människor i Ramadi i Irak. Vid båda tillfällena låg självmordsbombare bakom – men de sällar sig till en lång rad som nu har blivit så lång att ingen längre håller räkningen.
Varifrån kommer denna utbredda beredskap att spränga sig själv i luften? En vanlig tolkning är att det är frågan om religiös extremism. En självmordsbombare motiveras, tänker man sig, av en kombination av besinningslöst hat och löften om himmelska fröjder – det talas inte sällan om 72 jungfrur som ska tillfalla den framgångsrike bombmannen.
Men inte alla som studerar fenomenet håller med om denna ideologiska tolkning. Fenomenet är – menar de – mindre extremt, och mindre exotiskt. Adam Lankford, som är professor i juridik vid University of Alabama, hävdar att det rör sig om vanliga människor som av ganska vanliga anledningar är självmordsbenägna: pengarna har tagit slut, förhållanden har spruckit eller hälsan svikit.
Vägen ut ur den hopplösa situationen blir självmordattentatet, som till skillnad från ett vanligt självmord kan framställas som en heroisk motståndsakt.
Frågan hur denna föreställning dyker upp och odlas har också andra svar är de religionsextremistiska. Också terrorister är människor med sociala band och förpliktelser; också terrorister påverkas av gruppdynamikens krafter. ”Det stora hotet i västvärlden idag”, skriver den amerikanske antropologen Scott Atran, ”kommer inte från någon vältränad organisation, utan från en al Qaida-inspirerad virusliknande social rörelse som utnyttjar religionen i namn av att försvara muslimer, och är särskilt smittande bland unga vuxna i olika övergångsfaser: migranter, studenter, dem som letar efter vänner, partners eller arbete.” I detta typiskt moderna tillstånd av osäkerhet och identitetsförvirring uppstår en särskild form av gemenskap med en ovanligt stark tendens till radikalisering.
Att motiv och mekanismer kan vara ganska vardagliga betyder naturligtvis inte att det saknas religiösa eller politiska komponenter. Snarare är det kombinationen av olika drivkrafter som skapar självmordsbombare och terrorister i allmänhet. ”När upplevda orättvisor kopplas samman med omintetgjorda personliga ambitioner”, skriver Atran, ”uppstår moralisk upprördhet som ger stöd åt våldsamt handlande.”
Risken med att bortse från de vardagliga motiven är att hela fenomenet missförstås och görs mer exotiskt än det egentligen är. Det kan visserligen vara tillfredsställande att förlägga alla problem till andra världsdelar och kulturer, men följden blir att strider utkämpas mot fiender som inte finns – mot en hierarkiskt organiserad global terrororganisation som styr och hjärntvättar sina medlemmar, till exempel – samtidigt som verkliga hot och utmaningar negligeras.
Jerusalem
