Underklass och överklass i skolvärlden
UTBLICK. En skämtteckning i tidningen New Yorker för ett tag sedan visade två eleganta unga mammor som satt och pratade på en parkbänk medan deras barn lekte. ”Min man och jag stöder konceptet med offentliga skolor”, sade den ena.
Det finns nog ingen – hur elitär han eller hon än är – som motsätter sig offentliga skolor. Rätten till skolgång är en av de få koncept alla kan enas om. Men att skicka sina barn till sagda allmänna skolor? Det är en helt annan fråga.
Vi hyr vår lägenhet i centrala London av ett par som flyttade till en förort ”för att skolorna är bättre där”. Jag har alltid undrat vad folk menar när de säger att skolorna är bättre någon annanstans, men har insett att det inte alls är undervisningen de menar. Det gäller barnen som går i skolan. Vad föräldrar som flyttar sina barn till en bättre skola oftast menar är att de vill ha sina barn i en skola med "bättre barn".
I vår stadsdel bor det många barn vars föräldrar lever på socialbidrag. Deras föräldrar är ofta ensamstående, arbetslösa eller båda delarna. Det är inget fel med denna bakgrund, och många framgångsrika personer har vuxit upp just på detta sätt. (Filmstjärnan Michael Caine, som växte upp i en riktigt fattig London-stadsdel, har precis skrivit en bok om det.) Men: medelklassfamiljer överger skolor med en stor andel barn från familjer som lever på socialbidrag. Nyligen slutade en pojke i min sons klass. Förra veckan slutade en ett år äldre pojke; hans mamma sade till mig att barnen i hans klass var elaka.
I Storbritannien har det uppstått en ny permanent underklass som påminner om Charles Dickens tid (fast alla min sons klasskompisar, sju år gamla, har Nintendo DS – även flickorna, påpekar min son). Medlemmarna i denna samhällsgrupp är inte bara fattiga: de lever i ett slags permanent utanförskap. Häromdagen hade en av Storbritanniens ledande dagstidningar ett reportage om en stadsdel i Liverpool där majoriteten av invånarna är arbetslösa, och har varit det hela livet. Folk växer upp, går i skolan, hoppar av skolan och kan inte se fram emot något annan än ett liv på socialbidrag.
Så illa är det inte i mina barns skola, men medelklassen flyr. ”Alla säger att de stöder allmänna skolor, men när det kommer till kritan vill medelklassen inte ha sina barn där”, sade en (medelklass-) mamma vars son går i en annan kommunal skola nyligen till mig. Hon tillade: ”Jag har fått acceptera att min son talar cockney.”
Precis som på Henry Higgins och Eliza Doolittles tid avgör uttalet var man hamnar i det brittiska samhället. Det bor fler invandrare i Storbritannien än någonsin förr, men bor de i fattiga kvarter talar deras barn i regel också cockney eller andra så kallade underklass-dialekter.
Skolorna, ja. Föräldrar vill att deras barn ska lyckas i livet, och ett sätt att ordna det, tror man, är att barnen blir kompisar med barn från framgångsrika familjer.
Elisabeth Braw
elisabeth.braw@gmail.com
