Historien låter sig inte kopieras
Utblick. Revolutionen i Tunisien hade knappast börjat innan det började talas om ”de nästa tunisierna”. Den amerikanska tidskriften Foreign Policy fann inte mindre än fem arabstater som var, som det uttrycktes, mogna för revolution: Algeriet, Egypten, Libyen, Jordanien och Sudan. Den sistnämnda staten förekommer också i en annan dominoserie, men då på första plats – som den första staten i Afrika att i modern tid delas i två. Somliga ser framför sig en serie statsdelningar, med Nigeria som en ledande kandidat för upplösning.
Mycket av detta kan levereras med tvärsäkerhet, men förtjänar just därför att tas med en ordentlig nypa salt. Lagbundenhet är helt enkelt inte en framträdande faktor inom politiken. Vad som fungerar på ett ställe kan vara tvärt omöjligt på ett annat och vad som får genomslag vid en tidpunkt kan misslyckas vid vilken annan tidpunkt. Vad mer är, händelser i ett land observeras noggrant av andra stater som sedan vidtar de åtgärder de finner lämpliga. Vad som pågår i Tunisien har inte gått någon av de revolutionsmogna staterna förbi. ”Tunisien är en uppenbar varningssignal till andra arabdiktaturer, och de kommer att vara extra vaksamma under de kommande månaderna”, skriver den amerikanske statsvetaren Stephen Walt. På samma sätt kommer afrikanska regimer som inte önskar se sina länder delade att göra vad som står i deras makt för att hindra en Sudanliknande utveckling.
Samma misstänksamhet förtjänar emellertid de lika tvärsäkra påståendena att den tunisiska revolutionen eller den sudanska delningen inte kommer att sprida sig. Paralleller har dragits till revolutionerna i Frankrike, Ryssland och Iran: ingen av dem fick några storskaliga efterföljare, så varför skulle den tunisiska? Det är i och för sig inget fel på att lära av historien, men några så enkla regler tillhandahåller den inte. Historiska liknelser kan ge en känsla av det som lite högtidligt kallas kognitiv orientering, det vill säga att veta var man är någonstans – att man är på korstågens tid igen, till exempel, eller i München 1938. För vet man var man är, vet man också hur man ska agera. ”Historiska liknelser ger oss en kognitiv karta över eller vägledning genom en kaotisk och skrämmande nutid”, som den brittiske historikern Michael Burleigh har skrivit.
Men mer än en känsla är det inte. Inget historiskt händelseförlopp är det andra likt, och inga historiska situationer är identiska. Förutsättningarna för en revolution idag är helt annorlunda än på 1700-talet.
Mot bakgrund av de konsekventa misslyckandena att förutsäga framtiden och leda till riktiga beslut kan man undra hur dessa båda slag av teorier, dominoteorier och historiska liknelser, har kunnat överleva. Ett svar skulle kunna vara just att de förmår förenkla livet genom att reducera antalet faktorer till ett litet antal allmänt gångbara; det som är lokalt och historiskt betingat tillskrivs inget värde. Men kan det stämma? Ingen skulle trots allt få för sig att navigera efter en karta som var missvisande men enkel att läsa, och ingen skulle använda verktyg som var komplett odugliga men greppvänliga.
