Opposition inom regeringen
De små partierna behöver ny luft under vingarna.
Bildmaterial
En kristdemokratisk önsedröm? Göran Hägglund i täten, följd av Maud Olofsson och Jan Björklund. Och så Fredrik Reinfeldt sist.
HUVUDLEDARE. "Otack är världens lön", skulle de kunna sucka, de små partierna i regeringen. Utan deras lojalitet mot alliansbygget hade det aldrig blivit en borgerlig regering 2006 och definitivt inget omval 2010. Ett av alliansens bästa argument i en tid av ekonomisk oro var trots allt att man stod för stabilitet och ansvar. Men nu tyder mycket på att oppositionen vaknar också inom regeringen. De tre mindre partierna har stort behov av ny luft under vingarna, de måste visa varför de behövs inom svensk politik också framöver. Att ha varit med och tagit ansvar och kompromissat räcker liksom inte. Det ger inflytande och ministerposter men kan paradoxalt nog samtidigt kosta ett litet parti nästan allt.
I går kom ännu en opinionsmätning, denna gång från Demoskop, som var till och med värre än de tidigare för framförallt Centern och Kristdemokraterna som fick 4 respektive 2,7 procent. För Folkpartiet med 5,9 procent ser det lite bättre ut, men inte bra. Nu är detta en enskild mätning i en lång rad, men problemen har funnits där ett bra tag nu. Man kan tycka att det är synd att Centern och KD inte sa ifrån ordentligt om till exempel sjukförsäkringen redan medan tid var. Maud Olofsson har ju en poäng i att grundtanken bakom reformen var rätt, men att saker gjordes i fel ordning, där rehabiliteringen släpade efter. Men nu gäller det för speciellt Centern och Kristdemokraterna att samtidigt som man trycker på för att reparera gamla misstag också se framåt. Partierna måste hitta sina egna röster igen.
Det betyder sannolikt att alliansens alltmer spricker upp i sömmarna. Risken är uppenbar att en regering som redan från början har svårigheten av att vara i minoritet, blir ännu svagare. Då måste man i stället bli ännu bättre på att finna nya samarbetsvägar, vilket redan har visat sig möjligt i en rad sakfrågor. Samarbete med såväl Miljöpartiet som Socialdemokraterna är vägar till stabila överenskommelser i sakfrågor.
För det politiska landskapet är det närmast en sundhetstecken att alliansen nu krackelerar lite. Inför valet i höstas såg det nästan ut som om vi gick mot ett tvåpartisystem, vilket bara gynnar missnöjespartier. Att alltid hålla ihop är ett tungt ok att bära och föder inga nya kreativa idéer inför framtiden. Sådana som Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna nu försöker och faktiskt måste finna. Det är inte bara på den rödgröna sidan som det kommer att se annorlunda ut inför nästa val. Vilket i bästa fall ger den politiska debatten ny och välkommen spänst.
