Sällsynt närsynt
Feministiskt initiativ vidgar politikens ramar och vitaliserar demokratin, skriver Gudrun Schyman.
Bildmaterial
Gudrun Schyman.
DEBATT. Satsningen på ett speciellt feministiskt parti har misslyckats, skriver Ingrid Runsten i HD den 25 mars. Feministiskt initiativ stod inför en kongresshelg och hon tyckte tydligen att det var lämpligt att påpeka att partiets närvaro i politiken varken förändrat kvinnors ofrivilliga deltider eller den systematiska och legaliserade lönediskrimineringen av den halva av arbetskraften som har könet kvinna.
Att konstatera att lönediskrimineringen och den könssegregerade arbetsmarknaden i princip inte har förändrats de senaste trettio åren (SCB:s lönestatistik), att konstatera att skillnaden mellan vården och verkstaden, mellan ICA och IT, mellan socionomen och ekonomen, är 4 400 kronor i månaden, och att erkänna att denna systematiska lönediskriminering också är en del av den lönebildning som kallas den svenska modellen, är att förstå att det patriarkala mönstret sitter djupt. Inom politiska partier, inom fackliga organisationer och inom samhällets institutioner.
Hela den svenska självbilden bygger på en myt. Myten om att vi har kommit så långt, särskilt när det gäller jämställdheten, och myten om att Sverige är ett öppet, tolerant och jämställt land. Fakta, både när det gäller diskriminering utifrån etnicitet och sexualitet, visar på motsatsen. Brott som har rasistiska eller homofoba förtecken, så kallade hatbrott, ökar i Sverige. När det gäller diskriminering utifrån kön är statistiken förödande, både när det gäller löner och när det gäller representation inom näringslivets högre sfärer. Tittar vi dessutom på statistiken över det patriarkala våldets olika uttryck – våld i nära relationer, våld i samkönade relationer, våld och förtryck i namn av heder – så finns det inget som tyder på en minskning.
När Feministiskt initiativ startade för fem år sedan blev det i verklig mening herrans liv. Vi utmanade den svenska självbilden och vi utmanade det politiska etablissemangets syn på sig själva. Visst ryckte en del partier upp sig men framför allt skakade de besvärat på sig och menade med en mun att något feministiskt parti behövdes verkligen inte. De drev redan frågorna.
Forskning och fakta, tonvis med tabeller, rapporter och redogörelser över sakernas tillstånd finns det gott om. Men ändå blundar man helst. Man försöker säga att det här inte är politiska frågor i vanlig bemärkelse. Frågor som rör kvinnors rättigheter och frågor som rör mänskliga rättigheter ska helst förvisas till särskilda utskott, inte vara en del av den vanliga politiken.
När halva befolkningens villkor och vardag inte finns med som underlag när besluten fattas så blir det fel. Och det fortsätter att vara fel, om man inte aktivt vill förändra. Och det är alldeles uppenbart att de etablerade partierna inte vill det. Det handlar ju inte om några svåra frågor. Att till exempel sätta lön efter utbildning, kunskaper och erfarenhet, kan inte vara svårt. Det svåra ligger i att få bort de fördomar och föreställningar som ligger till grund för att vi fortfarande har lön efter kön.
Det är de etablerade partiernas misslyckande som har fått feminister att bilda nytt. Att vi nu blir mottagna lika snålt som Miljöpartiet en gång mottogs förvånar oss inte. När miljö och hållbarhet skulle in som en (då) ny dimension i politiken var mobbingen massiv. Miljöpartisterna behövdes inte. Riksdagspartierna sa att de redan var miljöpartier. Precis som man nu säger om FI. Samma mönster manifestera nu när den nya dimension som heter mänskliga rättigheter och frihet från diskriminering ska in i politiken. Men den måste dit. Och vi/FI gör jobbet. Vi vidgar politikens ramar och vitaliserar demokratin.
Att inte se den historiska utvecklingen av demokratin är sällsynt närsynt. MP kom inte in första gången, inte andra gången, men tredje gången. För oss bli nästa val tredje gången. Helgens livaktiga kongress tyder på att det kan bli tredje gången gillt!
Gudrun Schyman
styrelseledamot i Feministiskt initiativ
Svar direkt:
Precis som Gudrun Schyman anser jag att det fortfarande finns mycket att göra för att uppnå jämställdhet i Sverige. Det viktiga jämställdhetsarbetet måste bedrivas på alla plan och de etablerade partierna behöver vässa sin politik. Men jag anser att det finns bättre sätt att använda kraften än i ett parti som i de senaste riksdagsvalen nått ett väljarstöd på 0,68 respektive 0,4 procent. Gudrun Schyman tror att det kan bli tredje gången gillt. Jag är av en annan uppfattning.
Ingrid Runsten
ledarskribent
