Inte minst jordbrukspolitiken i EU är en relik från en gången tid då det var brist på mat i Europa.

Arbetet med att ta fram en ny europeisk långtidsbudget pågår för fullt. EU-budgeten sträcker sig över en sjuårsperiod och nu håller medlemsländerna på att ta fram nationella positioner inför förhandlingar om 2014-2020 års budget. EU-kommissionen ska lägga fram ett förslag under sommaren och sen väntas tuffa förhandlingar som förhoppningsvis kan slutföras under hösten 2012.

För några år sedan konstaterade den belgiske nationalekonomen André Sapir i en rapport att EU:s budget är en historisk relik som inte avspeglar unionens politiska vilja. Och nu är frågan hur långtgående förändringar som medlemsländerna lyckas enas om den här gången.

Jämförelser har lite skämtsamt gjorts mellan EU:s långtidsbudget och de sovetiska femårsplanerna och det är väl något överdrivet, men faktum är att det historiskt sett har varit väldigt svårt att göra några dramatiska förändringar av vare sig innehåll eller omfattning.

Det finns ett stort glapp mellan den politiska retoriken, vad medlemsländerna säger att man vill att EU ska göra och hur inriktningen på budgeten har sett ut. Det talas mycket om att det behövs en modern budget för att möta EU:s utmaningar. Forskning och utveckling och fokus på klimatfrågor, anser många vara viktiga frågor för unionen, men utgör idag bara en liten del av budgeten.

Lejonparten av EU:s budget går fortfarande till jordbrukspolitiken och sammanhållningspolitiken, eller EU:s regionalpolitik med syfte att bland annat minska skillnader mellan fattiga och rika regioner.

Visst finns det miljöåtgärder inom jordbrukspolitiken och det bedrivs satsningar med bärkraft för forskning och utveckling på regional nivå inom ramen för strukturfondsprogrammen.

Men i det stora hela är det inte svårt att argumentera för att budgeten bör omdirigeras och moderniseras.

Inte minst jordbrukspolitiken är en relik från en gången tid då det var brist på mat i Europa. Men man kan naturligtvis också fundera över om relativt rika länder som Italien och Tyskland och Sverige för den delen ska få EU-stöd för regional utveckling eller om detta bör vara ländernas eget ansvar.

På ett seminarium i Stockholm i måndags, diskuterades en ny rapport om vad EU bör fokusera på. Det handlar mycket om att våga prioritera. Medlemsstaterna stakar gärna ut nya mål för unionen, men är inte lika villiga att skjuta till pengar. EU:s budget har länge legat runt en procent av EU:s gemensamma BNI. Men för att förverkliga alla mål skulle det om EU skulle det behövas betydligt mer, kanske merparten av EU:s samlade BNI.

Daniel Tarschys som är redaktör för rapporten konstaterade att EU bör fokusera på sådant som har ett europeiskt mervärde. Inget revolutionerande i det, därom tycks de flesta vara överens, åtminstone i teorin. Det största hotet menar Tarschys är att länderna fokuserar alltför mycket på sina nettobalanser, hur mycket man har betalat in och hur mycket man får tillbaks. Rent skadligt, det går inte att resonera på det sättet menar han. De bästa insatserna är de som inte ger ett enda öre tillbaks eller arbetstillfällen på kort sikt menar Tarschys.

Sverige framstår som en i kretsen av de mest budgetrestriktiva länderna såhär långt. Åtminstone när man lyssnar på EU-minister Birgitta Ohlsson. Och frågan är om hon har hela regeringen med sig till exempel centern och regionminister Anna-Karin Hatt på kravet om att strukturfonderna enbart ska riktas till de allra fattigaste regionerna.

Den socialdemokratiska EU-parlamentarikern Göran Färm tycker att Sverige har gått för långt i sin spariver och att man riskerar att sitta på åhörarbänken när de andra diskuterar innehåll. Men som Birgitta Ohlsson konstaterade under måndagen betyder inte Sveriges linje att man är naiv och tror att man får igenom alla sina krav. Om man inte uppnår en tillräcklig modernisering av budgeten kommer Sverige att fortsätta kräva de rabatter som Sverige har idag gäller även i fortsättningen.

Frågan är om vi har kommit längre än 1979 då Margaret Thatcher dämde handväskan i bordet och sa ”jag vill ha tillbaka mina pengar”.

Matilda Sommelius