Förbjud våld mot barn
Tragiskt nog har diskussionen om aga varit en icke-fråga i en del europeiska länder.
Bildmaterial
Matilda Sommelius. Våld i uppfostringssyfte borde tillhöra det förflutna. Men så är det tyvärr inte. Sverige var det första landet i världen som förbjöd barnaga för mer än 30 år sedan, 1979. Flera länder har följt efter, men på många håll i världen är aga av barn inte bara juridiskt tillåten utan sorgligt nog också socialt accepterad.
EU-minister Birgitta Ohlsson gick på Europadagen den 9 maj ut med uppmaningen att göra Europa till den första region i världen där barnaga är helt förbjudet. Folkpartiet har drivit frågan de senaste åren, bland annat i Europarådet vilket är hedervärt. För trots att barnaga strider mot FN:s barnkonvention som samtliga av EU:s medlemsländer har ratificerat, är det bara 16 av 27 av dem som har förbud mot alla former av våld mot barn.
Om barnkonventionen ska bli mer än ett tjusigt dokument krävs en ständig dialog och det är bra att Birgitta Ohlsson i egenskap av såväl EU- som demokratiminister för dialogen om barns rättigheter på EU-nivå. I och med Lissabonfördraget är skyddet av barns rättigheter numera också ett uttalat mål för EU.
För tragiskt nog har diskussionen om aga varit en icke-fråga i en del europeiska länder. Man anser inte aga vara en form av våld helt enkelt, utan en familjeangelägenhet och att staten inte ska lägga sig i hur man uppfostrar sina barn.
Precis som Birgitta Ohlsson skriver kan man fortfarande se mammor och pappor som örfilar eller på annat sätt slår sina barn ute i Europa, utan att någon reagerar. Själv minns jag särskilt en tågresa i Frankrike där en liten kille i 2-årsåldern plötsligt fick en örfil av sin mamma och därefter togs upp i hennes famn för att tröstas.
Det tar tid att ändra de normer som gör att aga är tillåtet i vissa länder. En vanlig förklaring till varför föräldrar använder våld i uppfostringssyfte är att de själva uppfostrats så.
I Storbritannien är frågan om att kriminalisera barnaga kontroversiell. Motståndarna mot en kriminalisering menar att detta skulle innebära ett ingrepp i föräldrars rättigheter och göra ”vanliga” föräldrar till brottslingar. 2004 ändrades den 150 år gamla lagen som tillät obegränsad aga och ersattes av en ny lag där föräldrar får daska sina barn, men inte så att det uppstår märken.
Vare sig den politiska viljan eller folkopinionen räckte till för ett totalförbud. Den före detta premiärministern Tony Blair sägs till exempel om inte direkt försvarat barnaga så medgett att han själv agat sina barn och varnat för att en sådan lag skulle kriminalisera föräldrar i onödan.
Och visst gick debattens vågor höga även i Sverige i början av 70-talet när ett agaförbud debatterades. Motståndarna ifrågasatte hur föräldrar skulle kunna uppfostra sitt barn utan smisk.
Sedan dess har det skett en enorm attitydförändring. I mitten på 60-talet visade en undersökning att drygt hälften av alla föräldrar ansåg att det var ok med barnaga. I dag är mindre än 10 procent för. Införandet av förbud av barnaga brukar ses som ett exempel på lagstiftning som har kunnat påverka och förändra normer i samhället.
Men en lag mot barnaga innebär inte i sig att allt våld mot barn upphör. Andelen föräldrar som angett att de har agat sina barn har enligt samma studie som ovan har minskat från 90 till 10 procent. Men vi är inte perfekta, barnmisshandel är fortfarande ett problem i Sverige. Polisanmälningar har ökat sedan 80-talet och motståndare mot lagen menar att den är verkningslös eller rentav ger motsatt effekt. Det tror jag är fel, förhoppningsvis visar det ökade antalet anmälningar att toleransen för våld mot barn minskar.
