Euron i riskzonen
Gemensam valuta kräver mer gemensam politik.
Bildmaterial
I eurostormens öga: Nicolas Sarkozy och Angela Merkel var bland deltagarna i gårdagens krismöte.
HUVUDLEDARE. Ett av engelskans många målande uttryck är halfway house – ett mellanting, beläget halvvägs mellan A och B. Just ett sådant halvvägshus är den nu kristyngda eurozonen, vars ledare i går möttes för att diskutera vilka åtgärder som ska vidtas för att hindra att Greklands ekonomiska problem sprider sig till fler länder och den gemensamma valutan kollapsar. "Eurons elfte timme", satte Londontidningen Daily Telegraph som rubrik för mötet.
Och krisen har inte så lite att göra just med eurozonens belägenhet på vägen mellan enskilda nationalstater och politisk union.
Skaparna av euron må, som EU-parlamentarikern Olle Schmidt skrev i gårdagens tidning, ha varit medvetna om de problem som mellantinget skulle kunna producera. Men faktum är att problemen likafullt uppstod, och att eurozonens ledare under mer än ett år förgäves har försökt lösa dem.
Att det överhuvudtaget råder en kris i eurozonen är en följd av den ofullständiga integrationen. Hade det varit eurozonens skuldsättning och inte de enskilda ländernas statsskuld som räknades, hade problemen knappast uppstått: som helhet betraktad är euroländernas ekonomi i bättre form än USA:s. "Den ofullbordade ekonomiska, finansiella och skattemässiga integrationen kastar en skugga över den europeiska monetära unionens framtid", som det hette i en rapport från Internationella valutafonden nyligen.
Därför är det föga förvånande att somliga politiker och bedömare nu talar om behovet av en fördjupad union, rentav en verklig federation. "Den stora kris som har drabbat eurozonen och EU får inte slarvas bort", skriver före detta EU-kommissionären Emma Bonino, som föreslår en europeisk "lightfederation" med gemensamt finansdepartement och försvar.
Problemet är naturligtvis att ytterst få medborgare har visat något intresse för en sådan union – och intresset lär knappast öka av den senaste tidens påfrestningar. Solidariteten och gemenskapen som en fullskalig politisk union förutsätter saknas.
Därför blir också krishanteringen så mycket mer komplicerad i det halvvägshus som eurozonen nu är. Dess storlek är i det här läget mer en svaghet än en styrka, eftersom den innebär att sjutton ledare med vitt skilda utgångspunkter ska komma överens. Och dessutom ska de förankra sina respektive linjer i sina respektive väljarkårer. Även om det finns ekonomiskt samförstånd, kvarstår det politiska behovet av att inte i sitt hemland ge intryck av att ha sålt sig alltför billigt.
Detta politiska spektakel som är ägnat att skapa viss trygghet i hemländerna skapar dock motsatsen hos de marknadsaktörer som prissätter risker. Priset på risk stiger sålunda, och krisen fördjupas.
Om gårdagens möte blir början till slutet för denna kris återstår att se. Men klart står redan nu att de mekanismer som ligger till grund för krisen i hög utsträckning är inbyggda i själva systemet – och att den omedelbara krishanteringen måste följas av mer långsiktiga reformer.
