Fasansfullt facit för terrordådet
Men Norge bestod provet när prövningen var som svårast.
Bildmaterial
Terrordåden i Norge
Den 22/7 2011 blev en fasansfull dag i Norges historia. Högerextremisten Anders Behring Breivik sprängde en bomb utanför regeringsbyggnaden i Oslo och sköt ihjäl deltagare på ett politiskt ungdomsläger på ön Utöya. Sammanlagt miste 77 människor livet. Måndagen den 16 april 2012 inleddes rättegången mot Breivik.
HUVUDLEDARE. Det sägs ofta att det är med terroristbekämpning som med försvaret, man rustar efter erfarenheterna från det senaste attentatet eller kriget. Och så inträffar något fullständigt oväntat. Nu blev det i Oslo delvis en repris på det så kallade Oklahomadådet från 1995. En laddning detonerades utanför en myndighetsbyggnad i Oklahoma City. 168 dödades, varav 19 barn och 680 skadades. Bomben var byggd med hjälp av gödningsämnen. Precis som i det norska fallet trodde man först att en internationell terrororganisation slagit till men bakom stod amerikanska medborgare.
Det var en etnisk norrman, Anders Behring Breivik, 32 år, som greps efter massakern på över 85 ungdomar på Utöya och bomben som dödade minst sju personer i centrala Oslo. Målet verkar bland annat ha varit att drabba det norska Arbeiderpartiet på värsta möjliga sätt. En konsekvens för det politiska livet blir ofrånkomligt att dess utövare måste skyddas mer.
Det är naturligtvis helt centralt om det finns ett nätverk kring den anhållne och vittnesuppgifter från Utöya säger att det var mer än en skytt, vilket polisen tycks tona ner. Breivik påstås ha uttryckt högerextrema åsikter på bland annat Facebook. Han anses vara nationalist, var tidigare medlem i främlingsfientliga Fremskrittspartiet, kristen fundamentalist och starkt islamkritisk. Och han var vapenintresserad med licenser på olika vapen, medlem i en skytteklubb. Han bär nu på en ohygglig skuldbörda genom det dråpslag han riktade mot människor och samhälle.
Var inte Breivik potentiellt farlig med denna mix av åsikter och vapen? Har han identifierats och kontrollerats tidigare? Varför går det för privatpersoner att få licens på automatvapen? Frågor av det här slaget blir centrala när den stora norska tragedins omedelbara krishantering avslutas.
Det norska samhället är mitt i ett nationellt trauma. Många norska familjer sörjer sina döda och oroas för skadade. De överlevande från Utöya har varit med om fasor som vi inte kan föreställa oss. De får säkert allt möjligt stöd. Men man tycks slippa det efterföljande traumat som ett helt ouppklarat terrordåd eller attentat innebär. Man har en gärningsman.
Dåden i Oslo bekräftar också gammal kunskap. Terrorister, politiska extremister och rena galningar är skott på samma sjuka träd. Polis och underrättelsetjänster måste ha alla möjligheter öppna samtidigt som vi inte skapar ett schizofrent och slutet samhälle. Det är i grunden inte möjligt därför kommer terrordåd att fortsätta, med eller utan inhemska kopplingar. Men det är också viktigt att säga att potentiellt terrordåd kan förhindras och har förhindrats. De som lyckas får alltså inte föda uppgivenhet utan en beslutsamhet att hålla samman och stå emot och stå upp för fundamentala demokratiska värderingar.
Norges statsminister lyckades, starkt rörd, finna de rätta orden när han vid upprepade tillfällen under och efter dramat vände sig till det norska folket. Polisen informerade sakligt även när läget var kaotiskt. Sjukvården mobiliserade. Norska medier, främst då televisionen, svarade för en mycket professionell nyhetsförmedling. Människor hörsammade de maningar som gavs under dramats gång, till exempel vädjanden om blodgivning och att man skulle hålla sig borta från attentatsplatserna.
Det norska samhället klarade att hålla i gång sina centrala funktioner när det utsattes för svårast tänkbara tryck.
