När eurokrisens dimmor en gång skingras
Bildmaterial
Vilse i den politiska dimman: deltagare i demonstration mot den grekiska regeringens sparpaket.
Daniel Braw. Som om det inte vore nog med en skuldkris och en valutakris genomgår många EU-länder nu ännu en kris – en demokratisk.
För samtidigt som banker, kreditvärderingsinstitut, internationella institutioner och andra länders regeringar har ett stort inflytande över vad som sker i exempelvis Grekland, har den grekiska befolkningen nära nog inget.
En liknande situation råder i Portugal och Spanien, där tusentals "indignados" (upprörda) hjälplöst protesterar mot sparpaketen. En deltagare som Svenska Dagbladet intervjuade jämförde till och med demonstrationerna med den arabiska våren: "Människorna där kunde stå upp mot diktatorer, så varför skulle inte vi också kunna?"
Sparpaketen genomförs dock knappast av inre övertygelse hos de nationella politikerna, utan under stort yttre tryck. "När och hur Grekland går i konkurs bestäms av EU, Internationella valutafonden och obligationsmarknaden. Grekerna själva kommer att få reda på det samtidigt som alla vi andra", som kolumnisten Gary Younge har skrivit i brittiska The Guardian. Och sådana "diktatorer" kan man varken rösta fram eller bort.
Under detta yttre tryck röstades förra veckan ett italienskt sparpaket i storleksordningen 70 miljarder euro igenom. Den italienske diplomaten Carlo Ungaro beskrev i nättidskriften sparpaketet som "den mest kontroversiella budgetlagen i landets historia". Oppositionen förmådde inte, eller kunde inte, göra motstånd. Vad väljarna ansåg var i sammanhanget mindre relevant.
I samtliga länder är sparbehoven så stora att åtgärderna med nödvändighet drabbar stora delar av befolkningen. "Det är först och främst den lägre medelklassen som kommer att bli lidande", skriver Ungaro om det italienska sparpaketet, "även om den redan prövas svårt av de ökande klyftorna mellan fattiga och rika i Italien."
Därför är det också sannolikt att de åtgärder som av omvärlden betraktas som ett minimum av ansvarsfullhet vore ytterst svåra att gå till val på – och omöjliga att vinna val med. (Vilket också torde vara en av anledningarna till att så mycket som borde ha gjorts tidigare har lämnats ogjort.)
Somligt i räddningspaketen är emellertid väljaranpassat – till andra länders väljarkårer.
Ibland övertrumfar denna anpassning till och med de rent ekonomiska intressena. Det må ligga en viss tillfredsställelse i att se grekerna, vars okontrollerade utgifter har orsakat krisen, dra åt svångremmen. Och det råder inget tvivel om att överdriven generositet gentemot överspenderande länder skulle vara politiskt komprometterande i exempelvis Tyskland. Men är det särskilt sannolikt att höjda skatter och nödlån med höga räntor skapar förutsättningar för den tillväxt som krävs för att ta länderna ur krisen? Risken är att sådana åtgärder snarast förvärrar krisen – i demokratiskt syfte, men likafullt.
När eurokrisens dimmor en gång skingras kommer inte den minsta utmaningen vara att återskapa den demokratiska legitimitet som nu har gått förlorad, en förlust som populistiska partier annars inte kommer att vara sena att utnyttja. I jämförelse med det kan räddningen av den grekiska ekonomin visa sig vara en enkel match.
