Ljus i mörkret
Bildmaterial
Att tända ljus, som människor gör här i Oslo domkyrka, är ett sätt att visa sin sorg och sitt deltagande.
INBLICK. Vi har sett de många blommorna på Oslos gator. Vi har sett ljusen som brinner i kyrkorna, i Norge såväl som i Sverige. Vi har sett människor gråtande stå och krama om varandra. Och vi har lyssnat på Jens Stoltenberg, Norges statsminister, när han trots allt det svåra lyckats finna de rätta orden.
Jens Stoltenberg har verkligen visat ett mycket gott och ansvarsfullt ledarskap under de senaste dagarna. Han har varit nära och personlig, och han har samtidigt förmått att tala till och för hela nationen. Många säger sig sakna ord för det förfärliga som hänt. Därför blir de ord som uttalas så viktiga.
Stoltenberg har klarat av att ge det stöd en statsminister måste kunna i en så svår tid som denna. Han har förmedlat en hållning som präglat det sörjande Norge de senaste dagarna. Och han har förmått att stå upp för de så viktiga demokratiska värdena. Värdigt och starkt, inte minst för att det ligger så nära till hands att hatet annars kan ta överhand i en sådan här situation.
För det är just nu det finns ett stort behov av samling, att känna närhet, att få stöd och få höra de viktiga orden. Vi som inte är direkt berörda har också ett behov av att få visa vårt deltagande, vår sorg. Det visar alla ljusen, alla blommorna. I den tysta minut som utlysts i hela Norden i går deltog många, många människor. Ritualernas betydelse ska definitivt inte underskattas. Varken i detta nu eller andra svåra stunder som drabbar människor, oavsett om de sker i offentlighetens ljus eller i en mindre krets.
Vi kan ha en bild av att det i dagens rationella och tekniskt utvecklade samhälle, i denna digitaliserade värld, inte finns plats för den här typen av uttryck som vi nu ser så många exempel på. Men människans behov av andra människor, av direkta möten, är och förblir starkt och vi har inte alls förlorat dessa grundläggande förmågor. Mitt i all denna tragedi är det en stor tröst.
Nu strömmar många naturligt till kyrkorna och andra religiösa rum. Det är bra att de kan vara öppna och mottagande. Inramningen där bjuder stillhet och värdighet. Många tar för givet att de finns där när de behövs. Också i ett land som Sverige, där kyrka och stat helt riktigt är skilda åt, finns en förväntan om att kyrkans dörr står öppen. Något att tänka på även när det akuta behovet inte finns där.
Och en påminnelse om att vi människor behöver tid och rum för att stanna upp och stilla oss, särskilt när något mycket svårt inträffar. Det gäller för ett land, i en skola, på en arbetsplats, bland vänner och i familjen.
