Landsfader sökes
Regeringen har agerat som vanligt fastän situationen är exceptionell.
Bildmaterial
Statsminister Fredrik Reinfeldt vid förra lördagens presskonferens om terrordåden i Norge.
HUVUDLEDARE. Besvikelse, förvåning och skam – det är några av reaktionerna på Fredrik Reinfeldts sätt att agera efter terrordåden i Norge, enligt brev till statsministern som Dagens Nyheter har tagit del av. "Har den svenska regeringen helt tappat empati och inlevelseförmåga?" undrar en brevskrivare.
Och i pressen har det förekommit lika kritiska reaktioner. "Den smärta som norrmännen känt sedan i fredags är också vår. I ett sådant läge får statsministern inte dra sig undan", skrev Dagens Nyheters politiske chefredaktör Peter Wolodarski – som också menade att statsministern borde ha deltagit i den ljusmanifestation som det socialdemokratiska ungdomsförbundet arrangerade i Stockholm i går. Det skulle vara särskilt uppfattat, menade han, om Reinfeldt "visade att den norska smärtan berör oss alla".
Malin Ullgren skrev i samma tidning att statsministern inte tycks ha förstått att döden har sitt protokoll. Och "följs inte detta protokoll är det som om man vänder sig bort från människors smärta".
Både statsministern och andra har försvarat den upplevda osynligheten. Reinfeldt skrev visserligen i en debattartikel i går att han tidigt var i kontakt med Norges statsminister Jens Stoltenberg för att uttrycka sitt och Sveriges djupa deltagande. Och statssekreteraren Per Schlingmann har påpekat att Reinfeldt erbjöd sig att åka till minneshögtiden i Oslo, vars arrangörer dock undanbad sig internationella gäster. Fem statsråd deltog i minnesgudstjänsten i Norska kyrkan i Stockholm, men för Reinfeldts del prioriterades den – avblåsta – Osloresan.
Sådana förklaringar lär dock knappast bita på kritikerna. För vad kritiken handlar om är något mer diffust, men inte fördenskull mindre viktigt, än praktiska arrangemang. Det handlar om känslor, symboler och intryck. Det handlar om behov som annars inte kommer till uttryck särskilt ofta – och som faktiskt går på tvärs med hur samhället annars utvecklas.
Eller hur ska man annars se det landsfadersideal som lyfts fram i dessa dagar? Något mer otidsenligt än nationell enhet och patriarkaliskt ledarskap är svårt att tänka sig på det individualistiska 2000-talet. Redan själva ordet landsfader hör hemma i en annan tid och ett annat slags språk. I Erik Thyselius bok Karl XV och hans tid (1910) beskrivs till exempel danske kungen och landsfadern Fredrik VII: "Hjärtats instinkt lärde honom då att verkligen känna och vara ett med sitt land och sina medborgare, och det ar en konungslig dygd som icke ar allom gifven."
Det är så gammaldags som tänkas kan. Ändå är det just dessa kvaliteter som hyllas hos Stoltenberg, och efterfrågas hos Reinfeldt.
Till detta kommer att Reinfeldt knappast har blivit vald för sin varma personlighet. Han har vunnit på att framstå som eftertänksam, analytisk, kylig och osentimental i sitt sätt att angripa samhällsproblem.
Men terrordåden i Norge är en exceptionell situation. I denna situation råder helt andra kriterier för vad som är förtroendeingivande. Reinfeldt och hans omgivning tycks ha missat detta, och agerar som vanligt. Landsfaderskapet är verkligen inte allom givet.
