Eurodebatt förd i ett vakuum
För tillfället är det omöjligt att bedöma om vi en gång ska med i valutasamarbetet.
Bildmaterial
FP-ledaren Jan Björklund får se upp så att han inte låser in sig alltför hårt i euroburen...
HUVUDLEDARE. Det är i dessa dagar inte lätt att fördomsfritt diskutera europrojektet. Det skakar i sina grundvalar sedan en rad länder brutit mot eller inte kunnat leva upp till dess kungstanke, en ekonomisk balans. Man har varit med i eurosamarbetet men agerat politiskt som om ekonomin vore skild från det. När man så slog huvudet i skuldtaket återvände man till eurofållan för att få hjälp att hantera situationen samtidigt som solidariteten bland medlemsländerna var anfrätt.
I Sverige är Folkpartiet ensamt om att driva eurofrågan när stormen ute i Europa rasar. Ledande folkpartister som Jan Björklund, Birgitta Ohlsson, Carl B Hamilton och Olle Schmidt verkar närmast se krisen som avstamp för att redovisa nya skäl för ett svenskt deltagande. Priset för att stå utanför kommer successivt att öka, menar de. Euron är kärnan i det europeiska samarbetet. I eurokretsen kommer de stora och viktiga besluten att tas och där sitter Sverige inte med vid bordet.
Enligt Folkpartiet måste det finanspolitiska regelverket i EU stramas upp men sedan är det dags för Sverige att ansöka om ett medlemskap.
Något ska folkpartisterna hedras för att de har sina meningars mod, att de inte svänger kappan efter vinden. Men det är inte svårt att finna angreppspunkter på dem. Frågan om ett medlemskap är stendöd så länge den rådande krisen inte hanterats och att man därefter finner en form för ansvarsfullt ekonomiskt samarbete i eurozonen som inte omöjliggör en ekonomisk politik med nationella utgångspunkter på allt från välfärdssatsningar till skattepolitik.
I ett inlägg i Svenska Dagbladet angriper de fyra folkpartisterna socialdemokraternas ekonomiske talesman Tommy Waidelich för att han sagt att euron för Sveriges del är utesluten under överskådlig tid. Folkpartisterna anser att attityder av det här slaget blir förödande för de europeiska samarbetet. Vi ställer oss vid sidan om och andra politiska aktörer tar över med konsekvenser för handel, välstånd och demokrati.
Man kan säga att det är lika obegåvat att utesluta en svensk euroanslutning långsiktigt som att förorda den nu. Först om och när krisen är hanterad och vi ser vad som då finns kvar eller har förnyats i projektet, kan en svensk bedömning göras.
Centerns blivande ledare Annie Lööf röstade mot euron i folkomröstning. För några år sedan menade hon att vi borde vara med. I dag säger hon att vi ska stå utanför. Hennes skiftande åsikter över tiden är vi nog många som delar.
Ingen, inte ens krisens huvudaktörer i Frankrike och Tyskland, vet hur detta gigantiska projekt ska sluta. En svensk debatt för och emot anslutning är för tillfället dömd att föras i ett vakuum. I sämsta fall blir det bara inrikespolitik av det för att få argument att framställa motståndaren som ansvarslös. För dagen är det nog att konstatera att vi har vår valmöjlighet kvar, vilket inte är illa sett i perspektivet av den tvångströja euroländerna nu är inklämda i.
