Det handlar om människovärde
Ett moraliskt dilemma är att tusentals kranier, skelett och andra mänskliga kroppsdelar finns bevarade på svenska universitet och museer, skriver H B Hammar, präst och docent i etik.
Bildmaterial
Skelettdelar från en drunknad sjöman på Vasamuseet i Stockholm.
DEBATT. Arkeologer ska följa ett tunnelbygge i Ängelholms centrum (HD/NST 14/12). Vad händer då om man stöter på rester av vad som en gång varit människor? Möjligheten finns alltid när man gräver i gamla städer. Frågan är av betydelse långt utanför det lokala samhället.
Det finns i vårt land stor respekt för människors döda kroppar. Efter ett dödsfall vill vi inte göra oss av med den avlidne hur som helst. Vi bejakar behovet av klara regler.
Nästan alla önskar en avskedsakt, 81 procent väljer Svenska kyrkans ordning. Också de, som föredrar annan ceremoni, förutsätter att denna präglas av respekt och medkänsla. När någon fallit offer för en sjöolycka satsar samhället stora resurser för att finna den döda kroppen. Efter Estonias förlisning 1994 blev frågan om att bärga så många kroppar som möjligt ett ärende av högsta politiska dignitet. Då detta visade sig orealistiskt blev lösningen att gjuta ett cementskydd över fartyget. Kvarlevorna skulle få ett sista vilorum och inte riskera att driva vind för våg.
Detta har med vår syn på människovärdet att göra. Frågan är nu om människan framstår som värdelös om endast ett fragment återstår av henne. Omsorgen om kvarlevorna efter en katastrof talar ett annat språk.
Ett moraliskt dilemma är att tusentals kranier, skelett och andra mänskliga kroppsdelar finns bevarade i källare på svenska universitet och museer. Här tycks det inte längre handla om stoftet efter avlidna utan om ting, döda ting, vars hanterande har föga samband med respekt för människovärdet.
Dessa kvarlevor härrör i första hand just från arkeologiska utgrävningar men också från människor som dött i fattigvårdens regi. Det handlar följaktligen om en väldig skara av anonyma, vars talan inte förs av någon.
Men hur ska dessa mänskliga fragment hanteras? Jag menar att lokala kyrkoråd i samråd med vederbörande kyrkoherde ska kunna ta ansvar för pietetsfulla gravsättningar av de benrester som återfinns inom respektive område.
När det gäller vad som finns magasinerat hos universitet och museer behövs en annan strategi. Ingen kan anklaga de ansvariga för att ha hastat med några åtgärder. Detta är pinsamt med tanke på att det ytterst är människovärdet det gäller. Mitt förslag är: Ställ i ordning en nationell begravningsplats, där dessa benrester kan föras samman! Ordna en begravningshögtid, som på ett värdigt sätt markerar att dessa mänskliga fragment äntligen får ett sista vilorum!
Hade detta varit för hundra år sedan hade ärkebiskopen kunnat gripa tag i ärendet. Men tiderna förändras. Han kan dock få vara med om att inte bara utarbeta utan också genomföra en begravningsakt. En rabbin får gärna medverka, så också en imam. Man kan alltid diskutera om även en borgerlig officiant ska få vara med på ett hörn.
För att något ska hända vill det nog till att frågan lyfts upp på ministernivå. Jag vädjar därför till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att engagera sig. Kanske måste hon tillsätta en utredning. Denna får i så fall inte riskera att bli begravd. Det är benen som ska begravas!
H B Hammar, Höganäs, docent i etik, tidigare domprost i Skara
