Vi berättar om vår historia
Jag vill vädja till eftertanke, skriver Liv Nilsson Stutz, fil dr i arkeologi, i debatten om återbegravningar.
Bildmaterial
Arkeolog gräver i Skåne ut en 4 000 år gammal gravplats med två skelett.
DEBATT. Dagarna före jul blossade en debatt upp i HD/NST rörande återbegravning av de mänskliga lämningar som grävts fram i samband med exploateringen av området kring Järnvägsgatan i Ängelholm.
H B Hammar vädjar (HD/NST 19/12) till kulturministern om att en nationell begravningsplats skall skapas för de mänskliga kvarlevor som under decennier samlats på museer i Sverige, och får stöd av Allan Persson (HD/NST 22/12) som oproblematiskt hävdar att “allmänheten har väldigt svårt att förstå, varför återbegravning sker så sällan.” Som arkeolog är denna diskussion inte ny för mig. Tvärtom har jag under de senaste åren forskat just om hur denna debatt bedrivs i olika länder (främst Sverige, Israel och USA). Jag förstår hur debattörerna tänker. Visst kan det tyckas märkligt att mänskliga kvarlevor kan grävas upp, studeras och ställas ut på museer. Och samtidigt vill jag vädja till eftertanke.
Låt oss börja med att ställa frågan: Varför gräver arkeologer i gravar? Utifrån den debatt som pågår kan det tyckas som att arkeologi bedrivs enbart av forskarens egenintresse. Detta är fel. Utgrävningen i Ängelholm motiverades av exploatörens behov av att ta bort gravarna, inte av arkeologernas vilja att göra detta. Arkeologi handlar här om att rädda lämningar som annars skulle förstöras. Om man ser ett etiskt dilemma i att störa gravar så vore det mer logiskt att protestera mot exploatören.
Nästa fråga bör vara: ”Varför inte begrava lämningarna igen när de flyttats undan?” Detta vore, i min mening att omdefiniera arkeologin från att vara forskning till att bli en hantlangare åt (och ett gott samvete för) exploatören. Arkeologer bedriver forskning och därför är det en grundläggande princip att studier ska kunna göras om efterhand som våra metoder och vår förståelse av det förflutna förändras. Inom arkeologin ser vi ofta hur förutfattade meningar omvärderas, och detta är viktigt eftersom det är berättelsen om ”oss”, om vår historia, vi berättar. Om alla arkeologiska mänskliga lämningar i Sverige återbegravs undergräver man den arkeologiska forskningens möjligheter att bemöta tolkningar om det förflutna som vilar enbart på ideologi (till exempel om vad som ar ”svenskt”), på ett vetenskapligt sätt.
Persson föreslår en kompromiss. Han menar att vi kan spara ben och vävnadsprover för framtida forskning. Men vore det inte lika etiskt problematiskt att ta prover från individer utan deras medgivande? Denna typ av insats skulle också begränsa vilka frågor som kan ställas och vilka svar som kan ges.
Den felaktiga bilden av arkeologen som bensamlare återkommer ofta i debatten. Arkeologi handlar inte om att samla, utan om att skriva historia. I vårt arbete fråntar vi inte människorna deras historia och deras mänsklighet. Tvärtom ger vi dem en röst och en berättelse.
Hammar och Persson tar upp människovärdet. Men vart ska gränsen för detta människovärde dras? Skall alla arkeologiska mänskliga lämningar återbegravas, eller är det bara kristna gravar som avses? Vad säger i så fall detta om människovärdet? Och hur skulle de förhistoriska människornas intressen tillvaratas i en nationell begravningsplats av idag? Som arkeolog specialiserad på förhistoriska gravar är det viktigt för mig att jag visar dessa människor samma respekt som de människor jag har omkring mig idag. Om inte jag och mina kollegor fortsätter att forska kring dessa människor i vårt förflutna förlorar vi möjligheten att se deras mänsklighet. Det vore en stor förlust för vår förståelse av oss själva.
Liv Nilsson Stutz
fil dr i arkeologi
lektor i antropologi, Emory University, USA
