I otakt med tiden
Bilden av ett splittrat S består.
Bildmaterial
Håkan Juholt svarade på frågor på fredagsmorgonen, men efter mötet avvek han direkt från Stockholm utan att ge några kommentarer.
HUVUDLEDARE. Socialdemokraternas verkställande utskott har fortsatt förtroende för Håkan Juholt. Beskedet kom efter två dagars möte och lästes upp i kommunikéform av partisekreteraren Carin Jämtin. Inga följdfrågor besvarades.
Jämtin berörde partiets djupa kris och svåra väg framöver. Och nog är utgångsläget minst sagt besvärligt. Flera partidistrikt krävde under gårdagen Håkan Juholts avgång. Samtidigt som andra uttalade sitt stöd för honom. Partiet är splittrat och mötet i partihögkvarteret i Stockholm har tydligt blottat sprickorna. I går kom också en Skopundersökning med dystra siffror för Socialdemokraterna. Bara 13 procent av svenskarna tror att Juholt skulle bli en skickligare statsminister än Reinfeldt. Bland LO-medlemmar anser 80 procent att Reinfeldt är skickligare som statsminister än vad Juholt skulle vara.
Nu tror alltså ledamöterna i det verkställande utskottet att det ska fungera med Håkan Juholt fortsatt vid rodret. Men det är mycket som talar emot det. Hans förtroende är alltför lågt, skadan kan förmodligen inte repareras. Klavertrampen och oklarheterna har varit för många. Han har helt enkelt inte räckt till. Det går inte att skylla på medierna som en del inom partiet gör. Socialdemokrater på olika poster i partiet har själva eldat på. Med tanke på den splittring som råder borde Håkan Juholt själv ställt sin plats till förfogande. Även om grundproblemet för S egentligen inte är Håkan Juholt.
I grund och botten handlar det om tillståndet i partiet, riksdagens största, värt att påpeka. Socialdemokraterna har inte riktigt insett vilken kris partiet befunnit sig i alltsedan valförlusten 2006, och kanske långt innan dess. Det har förvisso efter de båda valförlusterna hållits rådslag, gjorts framtidsutredningar och talats om nystart. Men det har funnits en alltför stark ovilja till förändring.
Jublet vid valet av Håkan Juholt i mars förra året var ett utslag av detta. Här stod äntligen någon som talade som de gamla partiledarna, kunde man höra i de kraftiga applåderna. De socialdemokrater som tyckte det var bättre förr, när det var S som ensamt styrde Sverige, fick äntligen utlopp för sina känslor. Med resultatet att partiet fortsatte att gå i otakt med tiden, i stället för att verkligen ta itu med en välbehövlig modernisering.
Det är som när företag som Facit, eller för den delen Arnbergs fabriker i Höganäs, en gång i tiden inte hängde med i produktutvecklingen utan fick se sig omkörda av konkurrenter med ny teknik. Det socialdemokratiska partiet ska förstås hålla fast vid sina grundläggande värderingar, men politiken måste förhålla sig till dagens samhälle. S måste lära sig att leva med att partiet inte längre dominerar svensk politik, att väljarna blir allt mer rörliga och lätt hoppar över blockgränsen.
Så länge man inte förmår göra upp med den gamla självbilden kommer ingen partiledare att bli framgångsrik. Och partiet kommer inte att hitta rätt i det nya politiska landskapet, vilket ytterst påverkar demokratin. Det största oppositionspartiet måste kunna axla sin roll. Det mår regeringen också bra av.
