Ett oprövat kort
S-ledning talar om öppenhet men agerar slutet.
Bildmaterial
Överraskande val.
HUVUDLEDARE. Socialdemokraternas ledning valde den till synes säkra vägen. Stefan Löfven utstrålar lugn och stabilitet och han lär stå över falangstriderna i partiet. När han nu utses till ny partiledare tycks hans främsta styrka vara förmågan att kunna ena partiet. Och partisekreteraren Carin Jämtin så gladare ut än på länge när hon i går presenterade Löfven för media.
Det har i partiet funnits en stor rädsla för att splittringen i S ska fördjupas, och leda till en bestående spricka. I det läget är det lätt att välja gamla och invanda spår. Det nya verkar skrämmande. Stefan Löfven personifierar den traditionella bilden av en medelålders manlig socialdemokrat. Arbetarbakgrund och en facklig karriär krönt av ordförandeskapet i Metall. På den posten har han gjort sig känd som kärnkraftsförespråkare och motståndare till jämställdhetspotter för att jämna ut löneskillnader mellan män och kvinnor i LO-förbunden. Men också en bestämd ordförande som vågat ta obekväma beslut som att gå med på sänkta löner för att rädda jobb. Onekligen en sammansatt bild, vars delar kan leda till nya interna stridigheter.
Stefan Löfven är politiskt oerfaren, och sitter inte i riksdagen. Han blir partiledare för att S-ledningen väljer trygghet framför nystart, lugn och ro framför förnyelse. Socialdemokraterna fokuserar mer på det inre arbetet och en snabb process, framför öppenhet och nytänkande. Löfven har ledningens stöd men ingen väljaruppbackning när han nu går in i sin nya roll. För alla utanför de inre kretsarna, för de många och så viktiga mittenväljarna, måste partiet te sig som fortsatt slutet.
Det är upp till Socialdemokraterna att själva utse sin partiledare. Men krisen inom S påverkar hela det politiska livet i landet. Det största partiet i riksdagen förmår just nu inte att leda oppositionen, vilket påverkar regeringen och viktiga beslut, som det nu aktuella gällande europakten. Därför är det som sker i Socialdemokraterna inte bara intressant för en inre krets, även om ledningen verkar tycka så. Åtminstone att döma av det sätt man hanterat allt från Håkan Juholts avgång till tillsättandet av en ny partiledare.
Medan diskussionen om behovet av ett öppet val av Juholts efterträdare gått höga, även inom partiet, har kretsen runt VU och partistyrelsen stängt in sig, hukat för journalisterna och till att börja med gett besked med hjälp av vita lögner, som när Carin Jämtin sa att VU gett Håkan Juholt sitt stöd. När det i själva verket var tvärtom.
Ett parti som vill få fler röster än de från kärnväljarna måste kunna kommunicera med media även när det är kris. S kan inte vinna några val enbart med hjälp av kärnväljarna. Det är en krympande skara. Inte ens LO-medlemmar kan partiet längre lita på. Det räcker inte att Löfven eventuellt kan vinna tillbaka några av dem, för att vinna val.
Den trygga vägen kan bli en återvändsgränd. Ett öppet partiledarval verkar allt mer avlägset, formerna för ett sådant ska diskuteras först på kongressen 2013. Man tar sig för pannan. Det här är otidsenligt och räddhågset.
Det är möjligt att ett parti i gungning just i denna stund behöver en person som Stefan Löfven. Men krishantering är en sak, bedriva politik en annan.
